I 1882 blei ho med i kunstnargruppa Sociedade Propagadora das Belas Artes. Ho deltok i utstillinga til gruppa med eit halvt dusin bilde, som ho fekk mykje ros for. I 1884 fekk ho ein gullmedalje for verk ved Salão Nacional de Belas-Artes, den nasjonale kunstutstillinga til Academia Imperial de Belas Artes.
Frå 1884 til 1888 stilte ho ut ved Salão Nacional i Rio de Janeiro, og i 1886 hadde ho separatutstillingar i husa til Costrejean og Vicitas.[3][4] Kunstkritikaren Gonzaga Duque skreiv om henne at ho var ein profesjonell blant amatørkunstnarar, og ein moderne målar gjennom sine nyvinningar innan sine sjangermåleri frå dagleglivet.
Abigail de Andrade blei også kjend for sitt tragiske forhold til læraren Angelo Agostini (1843–1910). Han var gift, og forholdet skapte stor skandale i Rio då dei fekk eit barn saman, Angelina Agostini (1888–1973), som også blei målar. Paret flykta til Paris, der Abigail de Andrade fekk endå eit barn i april 1890. Både mor og barn døydde kort tid etter fødselen.
Teodoro Braga: Artistas pintores no Brasil. São Paulo Ed., São Paulo 1942.
Luiz Gonzaga Duque Estrada: A arte brasileira. Lombaerts, Rio de Janeiro 1888, S. 210–211. Neuausgabe: Mercado de Letras, Campinas 1995, ISBN 85-85725-14-1.
Ferreira Gullar: et alii. 150 Anos de pintura brasileira. Colorama, Rio de Janeiro 1989.
Mulheres pintoras: a casa e o mundo. Catálogo da exposição realizada na Pinacoteca do Estado em agosto/outubro de 2004. Apresentação e texto de Ruth Sprung Tarasantchi. Pinacoteca/Sociarte, São Paulo 2004.
Ana Paula Cavalcanti Simioni: Profissão artista: pintoras e escultoras brasileiras, 1884–1922. EDUSP/ FAPESP, São Paulo 2008, S. 209.
Sergio Fadel (Hrsg.): 5 visões do Rio na Coleção Fadel. Edições Fadel, Rio de Janeiro 2009.