Carl-Henry Alström, född 3 maj 1907 i Västerås, död 31 december 1993, var en svensk psykiatriker.[1][2][3] Han är bland annat känd för att ha namngett Alströms syndrom och Alström-Olsons syndrom.
Alström blev medicine licentiat vid Karolinska Institutet 1935. Han blev 1942 medicine doktor vid Uppsala universitet med en doktorsavhandling om mortalitet vid mentalsjukhus orsakad av tuberkulos.[4] Han arbetade som förste underläkare vid Beckomberga sjukhus 1938–1947, var verksam vid Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1940–1942,[3][5] blev docent i psykiatri vid Karolinska Institutet 1944, och var 1948–1960 laborator i experimentell psykiatri där och överläkare vid Karolinska sjukhuset. Från 1960 var han professor i psykiatri vid Karolinska Institutet och överläkare vid S:t Görans sjukhus psykiatriska klinik.
1957 beskrev han för första gången Alström-Olsons syndrom, i en artikel tillsammans med oftalmologen Olof Olson.[6][7]
1959 beskrev han för första gången Alströms syndrom (även kallat Alström-Hallgrens syndrom), i en artikel tillsammans med bland andra Bertil Hallgren.[8][9] Bakgrunden till detta var att han på Serafimerlasarettet 1946 hade påträffat en 14-årig pojke med symptom som delvis liknade det sedan tidigare beskrivna Laurence-Moon-Bardet-Biedls syndrom, men också med tydliga skillnader. Ytterligare undersökningar fann att två släktingar till pojken hade en ännu tydligare symptombild, och ärftlighetsmönstret bakom sjukdomen kunde därmed kartläggas.[3]
Carl-Henry Alström är gravsatt i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.[10]