Charles Swithinbank född 1926 i Pegu, Burma (Myanmar), död 2014, var en brittisk glaciolog och polarforskare.
Swithinbank fick sin skolutbildning i Bryanston och vid Pembroke College i Oxford. Åren 1944-46 tjänstgjorde han som löjtnant på minsvepare och hangarfartyg i engelska flottan. År 1947 deltog han i en universitetsexpedition till Vatnajökul på Island samt året därpå i en till Gambia. Han fullbordade studierna i Oxford sommaren 1949[1].
Swithinbank tjänstgjorde vid Maudheim som Maudheimexpeditionens andreglaciolog.[2] Under denna gjorde han, tillsammans med Peter Melleby och Gordon de Quetteville Robin, en 2½ månaders expedition med snövessla från oktober 1951 ner till 74,3°S; 2710 m över havet, ungefär 620 km från Maudheim. De finutvecklade under expeditionen en metod att mäta isens tjocklek med hjälp av ljudmätningar efter sprängningar i isen, "seismisk lodning", och fick en första orienterande kartläggning av is- och underliggande markförhållandena på Antarktis.
Efter återkomsten från Maudheimexpeditionen fortsatte Swithinbank med polarforskning både i Arktis och Antarktis som glaciolog i samarbete med både amerikanska och sovjetiska forskare. Efter pensionering involverades han i kartläggningsprojekt av Antarktis med satellit.
Swithinbank skrev fyra böcker, varav en om livet med övervintring på den sovjetiska antarktisstationen[3] samt över hundra publicerade artiklar[4].
Swithinbank var en av de sista överlevande deltagarna från Maudheimexpeditionen och han intervjuades år 2012 av Sveriges radio[5].
|