Underklass till | digerdöden | |
---|---|---|
Del av | England in the Late Middle Ages | |
Land | Kungariket England | |
Plats | England | |
Startdatum | juni 1348 | |
Slutdatum | december 1349 | |
Antal döda | 2 700 000, 3 750 000 | |
Orsak | pest |
Digerdöden i England ägde rum mellan juni 1348 och december 1349. Den är mer väldokumenterad och har blivit föremål för mer forskning än digerdöden i kanske något annat land i Europa och världen med undantag av Italien. Det gäller även med avseende på dess grannländer, då det finns mindre dokumentation om digerdöden på Irland (1348-1349), och ännu mindre Skottland (1350-1351). I England dog mellan en tredjedel och hälften av nationens invånare på grund av pandemin.
Det är omöjligt att ange befolkningens storlek i England med någon grad av exakthet, innan digerdödens ankomst. Uppskattningar som gjorts pekar på 3-7 miljoner[1], men det är troligare att antalet låg i den övre delen av det intervallet, det vill säga runt sex miljoner.[2]
Begreppet "digerdöden" syftar på det första och allvarligaste utbrottet av den andra pestpandemin.
Enligt de krönikor som skrevs av franciskanerna i King's Lynn var det genom ett skepp från Gascogne till Melcombe i Dorset, idag normalt benämnt som Weymouth, som smittan kom till England, strax före festen till minne av Johannes Döparen den 24 juni 1348.[3] Andra källor har angett andra städer som pandemins första anhalt, bland annat Bristol och Southampton.[4] Bristol var i alla händelser den första stad i England som härjades av digerdöden.
Från Bristol spred sig smittan åt sydväst. Under hösten 1348 nådde pesten London, där den är bekräftad i november men kan ha nått så tidigt som i september. Digerdöden överlevde vintern 1348-49. Från huvudstaden spred den sig över hela södra England under mars 1349. I maj hade pesten nått York, och därefter spred den sig över norra England under sommaren 1349. Under vintern började pesten ebba ut, och i december 1349 uppges förhållandena i landet ha börjat återgå till det normala.
Pesten återkom gång på gång till England i nya utbrott, nationella eller lokala, som dock minskade i dödlighet fram till Stora pesten i London 1665. Det värsta av dessa följande utbrottet var 1361-62.
Digerdöden förorsakade ett avbrott i det pågående hundraårskriget mellan Frankrike och England. Befolkningsminskningen gjorde att lönerna steg bland de arbetare som fanns kvar, en utveckling som motarbetades av godsägarna, något som utmynnade i upproret 1381, som i sin tur så småningom ledde till livegenskapens upphävande i England.
|