Guaraniakviferen är ett stort system av akviferer i sydöstra Sydamerika, som har delar i Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay.[1] Vattnet i Guaraniakviferen finns främst i porerna och sprickorna i sandstenslager.[2] Större delen av akviferens yta finns i Brasilien.[2] Akviferen används som källa till dricksvatten, jordbruk och industri.[2] Delar av vattnet i akviferen används även för span med termalvatten.[2] Akvifersystemet har fått sin namn från guaranífolket vars hemtrakter sammanfaller i stor del akviferens utbredning.[3]
Enligt en uppskattning fylls systemets grundvattenmagasin på med totalt 0.6 km3 vatten per år vilket motsvarar 4,9 mm/år, och det mest av det antas ske i västra och östra randen av akvifersystemet där sandstenen är vid eller väldigt nära ytan.[4] En studie pekar på en till två procent av lokala nederbörden når hela vägen in till den djupa cirkulationen i akviferen.[4] Akviferernas mäktighet varierar, men i genomsnitt uppskattas de ha 250 m i tjocklek trots att de i vissa områden är över 800 m tjock.[4] De vattenförande lagren består av sediment som avsattes under Trias och Jura, som är täckta av relativt ogenomsläppliga basaltlager från Krita.[4]
I syvästra delen av Corrientes har det föreslagits att NV-SO orienterade lineament, med dithörande lodrätta sprickor, utgör förbindelser som tillåter utbyte av vatten mellan Guaraniakviferen och ytnära akviferer.[5]
Guaraniakviferens bruk och skydd är reglerad av Guaraniakviferfördraget från 2010 undeskrivet av Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay.[6][7] Fördraget trädde i kraft vid slutet av 2020 då Paraguay dröjde med att ratifera och deponera fördraget tills oktober 2020.[6] Argentina och Uruguay hade ratifierat och deponerat fördraget 2012 och Brasilien gjorde så 2017.[6] Fördraget är ovanligt då den reglerar gränsöverskridande akviferer och är den första av denna sort i Latinamerika.[6]