Gunnar Garbo, född 19 april 1924 i Bergen, död 29 juni 2016, var en norsk journalist, politiker, ämbetsman och diplomat. Som aktiv politiker representerade han partiet Venstre.[1][2]
Garbo var journalist i Bergens Tidende från 1945 till 1954. Därefter var han redaktör för den liberala Trondheims-tidningen Nidaros, som upphörde som dagstidning 1957. Garbo arbetade sedan åter i Bergens Tidende men slutade året efter, då han blev invald på Stortinget.[1][2]
Garbo var stortingsledamot för Bergen från 1958 till 1973. Han var Venstres partiledare 1964–1970 och ledde partiets stortingsgrupp 1972–1973. Garbo var med på partiets framgångar på 1960-talet men också på de svåra inre motsättningarna kring frågan om Norges medlemskap i EEC, som förde till partiets splittring 1972. Garbo var en av partiets främsta EEC-motståndare men lämnade partipolitiken efter valförlusten 1973. Från 1974 var han underdirektör i utrikesdepartementet med ansvar för Unesco-ärenden. Han arbetade även med nedrustnings- och kvinnofrågor. Från 1987 till 1992 var han Norges ambassadör i Tanzania.[1][2]
Efter sin pensionering var Garbo verksam som politisk skribent och gav ut flera böcker.[3] Han markerade sig då starkt till försvar av FN.[4] Han var kritisk till NATOs insatser utanför det egna närområdet[5] och till sitt gamla parti, som han menade hade gått för långt till höger i ekonomiska frågor.[6] Inför stortingsvalet 2009 uttalade Garbo att han inte ville rösta på Venstre utan "rödgrönt".[7] -
|