Heliga stolens egendomar regleras genom Lateranfördraget[1]) mellan påven Pius XI och konungariket Italien 1929.[2] Genom konkordatet åtnjuter en del av Heliga stolens egendomar på italiensk mark immunitet (extraterritorial authority),[3]) liknande[2] utländska ambassader.
Heliga stolen, som icke-statlig auktoritet, saknar eget territorium men påven är furste[2] över Vatikanstaten och ledare för Heliga stolen som Romersk-katolska kyrkans högste ledare. Som sådan erkänns den internationell ändå som en suverän entitet som företräder Vatikanstaten och har diplomatiska relationer[4]) med 176 stater, däribland[4] Sverige.
Heliga stolens egendomar omfattar[5] 28 områden[3] (varav 23 inom staden Rom och 5 utanför[5] staden). 1980 upptogs dessa egendomar på Unescos lista över världsarv.
Fördraget Grundläggande enighet mellan Heliga stolen och staten Israel, signerat 1993, ger Vatikanstaten egendomsrättigheter och skattemässiga undantag på olika kristna heliga platser i Israel. Avtalet kom dock aldrig slutföras på grund av diplomatiska problem mellan Vatikanen och Israel.