Hlökk

Hildr, Þrúðr och Hlökk bär fram öl åt enhärjar. Illustration till Grímnismál 36 av Lorenz Frølich 1895.

Hlökk eller Lökk (fornvästnordiska Hlǫkk, genitiv Hlakkar) är en valkyria i nordisk mytologi. Hon är en av elva valkyrior som i Grímnismál 36 sägs bära fram öl till enhärjarna i Valhall. Ytterligare två valkyrior, Hrist och Mist, sägs i samma strof bjuda Oden vin.[1] (Oden dricker endast vin, enligt vad som uppges i Grímnismál 19.) Valkyrienamnet Hlökk finns också i två namntulor; dels i strofen Óðins meyjar (“Odens mör”),[2] dels i en tula som bara finns i AM 748 Ib 4°.[3]

Namnet

[redigera | redigera wikitext]
Falkenererska

Ordet hlǫkk betyder ‘klang’, i synnerhet ‘vapenklang’,[4][5] varför det också har kommit att få betydelsen ‘vapenskifte’, ‘strid’ och ‘drabbning’.[6]

Kenningar

[redigera | redigera wikitext]

I likhet med de flesta valkyrior är Hlökk ett kollektivt väsen utan personliga särdrag. De kenningar där namnet förekommer visar bara hur diktarna har föreställt sig en valkyria. Eftersom valkyrienamn oftast är utbytbara mot varandra beroende på diktens formella krav, går det knappast att göra sig en bild av någon enskild valkyria utifrån de kenningar där namnet nämns. Icke desto mindre förekommer ‘Hlökk’ i ganska många kvinnokenningar.[7] Dessa kan då utläsas ‘kvinnan’, närmare bestämt den kvinna som diktaren besjunger.

Den ‘Hlökk’ som antyds i dessa kenningar är smyckeglad. Hon är Hlǫkk bauga, ‘ringarnas Hlökk’,[8] och Hlǫkk hrammfjǫturs, ‘armringens Hlökk’.[9] Hon är guldbehängd. Kenningarna Hlǫkk dǫkkvar skins[10] och Hlǫkk drífu Kraka[11][12] kan båda utläsas ‘guldets Hlökk’, d.v.s. ‘den guldsmyckade kvinnan’. Miljön där hon vistas är aristokratisk, vilket en kenning som Hlǫkk haukstrindar visar. Kenningen betyder ‘höklandets Hlökk’ och finns i flera varianter.[13] ‘Höklandet’ är den arm där jakthöken sitter, och ‘armens Hlökk’, d.v.s. ‘kvinnan’, porträtteras här som falkenererska.[14] Men ‘kvinnan’ kan också vara húsfreyja som frambär öl till sina gäster (så som beskrivs i Grímnismál 36). Då är hon Hlǫkk horna, ‘dryckeshornens Hlökk’,[15] eller Hlǫkk hvítinga, ‘vitingarnas’ d.v.s. ‘de blänkande dryckeshornens Hlǫkk’.[16]

I kenningar där Hlökk styr striden eller uppges äga stridsredskap står namnet oftast i genitiv (Hlakkar). ‘Strid’ blir alltså Hlakkar veðr,[17] drífa[18] eller él,[19] d.v.s. ‘Hlökks oväder’, ‘snöyra’ eller ‘(snö)storm’. ‘Strid’ kan också kallas Hlakkar mót, ‘Hlökks möte’.[20] Som omskrivning för ‘svärd’ kan användas Hlakkar íss (‘is’)[21] och Hlakkar þrafni (‘stav’).[22] En sköld är Hlakkar segl (‘segel’)[23] och Hlakkar tjald (‘tält’).[24] Stridsyxa kan benämnas Hlakkar mǫrn (Hlökks jättinna).

Snorre Sturlasson använder ordet hlǫkk sex gånger i Háttatal, som var den första del som han skrev av sin Edda. Två gånger är det nog substantivet ‘strid, drabbning’ som avses,[25] men fyra gånger är det valkyrian. ‘Korp’ kallar han Hlakkar haukr (‘Hlökks hök’),[26] ‘svärd’ är Hlakkar eldr och Hlakkar glóð (‘Hlökks glöd’);[27] ‘drabbning’ blir Hlakkar skúrir (syftande på ett pilregn).[28]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Grímnismál i översättning av Erik Brate.
  2. ^ Óðins meyjar
  3. ^ Heiti valkyrja
  4. ^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: hlǫkk
  5. ^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 253.
  6. ^ Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages, hlǫkk
  7. ^ Anthony Faulkes, Edda (Snorri Sturluson) Prologue and Gylfaginning. University College London 2005, sid 170.
  8. ^ Kátrínardrápa 22.
  9. ^ Av hramm (hand, arm, gripredskap) och fjǫturr (fjätter). Ur dikt troligen tillkommen på 1100-talet men tillskriven Auðun illskælda som lausavísa 2.
  10. ^ Þórðr Kolbeinsson, lausavísa 12. Dǫkk betyder ‘sjö, källa’ och skin är ‘sken’. Det är alltså den glittrande vattenspegeln som liknas vid guld.
  11. ^ Grani skáld, Dikt om Harald hårdråde, strof 1. Kenningen betyder ‘Krakes yrsnös (=guldets) Hlökk’. (Se Krakes sådd.) Att guld här liknas vid yrsnö som flyger över Fyrisvallarna är dock oacceptabelt enligt Snorre, som ansåg att endast silver, inte guld, kunde liknas vid snö. (Se Skáldskaparmál 46.) Kenningen är dock godkänd i Litla Skálda.
  12. ^ Kari Ellen Gade (ed.) 2009, ‘Grani skáld, Poem about Haraldr harðráði 1’ i Poetry from the Kings’ Sagas 2: From c. 1035 to c. 1300. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages 2. Turnhout: Brepols, pp. 296-7.
  13. ^ Till exempel haukborð och haukland som i hauklanda Vǫr→höklandets [armens] Vör→kvinnan; haukmœrr (hökland) som i haukmœrar Hlin; haukstóð (hökväg), haukstorð (hök-ön), haukstrǫnd (hökstrand), hauktorg, haukvǫllr (hökmark). Allt detta är omskrivningar för det “land” (armen) där jakthöken sitter. (Se Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931.)
  14. ^ Lausavísa 6 av jarl Rǫgnvaldr Kali Kolsson. Haukstrindar av haukr (hök) och strindi (jord, land).
  15. ^ Liðsmannaflokkr 9.
  16. ^ Skúli Þórsteinsson, Brot af Svoldrar-flokki, strof 3. (En typisk husfrukenning. Finnur Jónsson gissade att det var skaldens hustru, den säkert tjugo år yngre, ölskänkande Bera Ormsdóttir på Borg som åsyftades.)
  17. ^ Hólmgǫngu-Bersi Véleifsson, Lausavísa 4.
  18. ^ Hólmgǫngu-Bersi Véleifsson, Lausavísa 6.
  19. ^ Hallfreðr vandræðaskáld, Lausavísa 14.
  20. ^ Einarr skálaglamm, Vellekla 15 (16).
  21. ^ Harald hårdråde, Lausavísa 14 (19).
  22. ^ Kormákr Ǫgmundarson, Lausavísa 63.
  23. ^ Einarr skálaglamm, Vellekla 7 (8).
  24. ^ Grettir Ásmundarson, Lausavísa 31 (9) samt det anonyma Krákumál strof 13.
  25. ^ Stroferna 18 och 42.
  26. ^ Strof 5.
  27. ^ Stroferna 50 och 57.
  28. ^ Strof 64.