År 1987 slutförde SMHI en översyn av Sveriges namn på vattendrag och ändrade då bland annat stavningen på huvudavrinningsområde nummer 29 från Hörneån till Hörnån.[1] Nära kusten kallas den fortfarande Hörneån, bägge namnen förekommer. I VISS heter vattendraget Hörnån.[2]
Hörnån är en liten skogsälv vars älvdal helt omfamnas av Umeälven i norr och Öreälven till söder. Hela ån ligger under högsta kustlinjen förutom en liten del i avrinningsområdets övre fjärdedel.
Avrinningsområdet kan delas i två områden: ovan och nedan Hörnsjön.
Den övre delen är rik på myrar och relativt flack ner till Hörnsjön, i den nedre delen uppstår en djupare mer aktivt eroderad dalgång med nipor, raviner, svämplan och terrasser.
Mest uttalad är variationen i Hörnåns naturreservat ovanför Bjännberg samt sträckan från Häggnäs till Ysseldalarna där ån även efterlämnat en liten avsnörd korvsjö precis som sina större syskon strax till söder.
De närmaste mindre intilliggande vattendragen är Ängerån som mynnar några kilometer söderut nära Norrbyn samt Sörmjöleån och Åhedån några kilometer norrut.
Området är glest bebyggt med få byar och samhällen och har intensivt skogsbruk. Hörnån är sträckvis väglös, oåtkomlig, krävande och brant med vildmarkskaraktär.[19][20]
Sjöarna som avvattnas är i ordning Stor-Armsjön, Lill-Armsjön, Torrsjön och Hörnsjön. Ån har många små biflöden som alla domineras av Armsjöbäcken vilken rinner in från nordväst i den övre delen. Enligt gängse konvention gör det bäcken till ett högerbiflöde när man tittar från källa mot mynning i havet. Det största biflödet i nedre delen är Degerbäcken som rinner in från norr vid Bjännberg, vilket gör ett vänsterbiflöde på samma sätt.
Hörnån har stor variation mellan min- och max-flöde beroende på årstid och nederbörd: lägsta flöde cirka 0,5 m3/s och motsvarande högsta ungefärligen 50 m3/s, en skillnad på två magnituder eller 100 gånger.[13]
Norr om Bjännberg inom naturreservatet terminerar Umeälvsåsen, vilken utgör en källa av grundvattenutflöde till Hörnån.[21]
Hörnån är liksom andra större kustmynnande vattendrag efter Norrlandskusten starkt påverkad av mänskliga aktiviteter. Ån har stängts av med dammar för mekanisk vattenkraft, flottats för timmer samt försurats av nederbörd.
Två vandringshindrande dammar har konstruerats i huvudflödet. Bruksdammen i Hörnefors som existerat i flera former sedan järnbruket byggdes samt kvarndammen nedan Hörnsjön. Järnbruket anlades i Hörnefors 1775 och drevs fram till 1902. För att förse Hörnefors järnbruk med vattenkraft byggdes då en damm i Hörnån intill dagens Hörnefors brukskyrka.
Efter järnbrukets nedläggning anlades 1906 en sulfitfabrik vid åmynningen. Dammen byggdes efter det om med en tub för att föra en mindre del vatten på åns västra sida i cirka 3 kilometer, delvis ovan mark, ned till fabriken där vattnet renades för att användas i processen.[22]
Huvudfåran nedanför dammen har dock aldrig varit torrlagd. Tuben avvecklades på 1970-talet. År 1982 lades verksamheten vid fabriken ned.[23] En svagt fungerande fisktrappa fanns i dammen sedan 1950-talet till dammens öppnande.
Ån har aldrig nyttjats för elproduktion, den tillgängliga effekten är för genomsnittligt låg och variabel för att vara lönsam. Sulfitfabriken vid mynningen fick istället sin elkraft från ett kraftverk som byggdes speciellt för det syftet i Gideälven i Ångermanland.
Hörnån har varit allmän flottningsled och har påverkats starkt av rensningar, avstängningar av sidofåror samt kanaliseringar. Flera flottningsdammar konstruerades i biflöden, mest noterbart i utloppen av Stor-Armsjön och Lill-Armsjön.[24] Flottningen avlystes 1950. Armsjöbäcken har runt Vitvattnensängarna helt grävts om över en sträcka av 2 kilometer under 1949–1950.[25]
Hörnsjön, som är den centrala naturliga reservoaren i flödet, har sänkts totalt 1,2 meter motsvarande minst 700 000 kubikmeter.
Ån har liksom alla de omgivande kustnära vattendragen utsatts för surt nedfall från industrier och verksamheter efter kusten samt de stora kolkraftverken med skorstenar över 300 meters höjd i centrala och östra Europa.[26][27]
Hörnån undergår sedan 2011 en systematisk återställning i Länsstyrelsen Västerbottens regi.[28] Den första direkta åtgärden var kalkning för att neutralisera luftburen försurning. Kalkningsstart för Hörnån är 1991. Kalkningen kommer fortgå under överskådlig tid.
Holmbackaforsarna restaurerades 1997. Den 18 oktober 2002 öppnades sättarna i dammen i Hörnefors efter 200 år. Bruksdammen i Hörnefors, som hindrade all fiskvandring upp i Hörnån, är den ekologiskt viktigaste som åtgärdats med bidrag för biologisk återställning i Västerbotten. I april 2003 revs även kvarndammen i Sågforsen nedanför Hörnsjön.
Under 2004 och 2005 skapades sedan nya lekbäddar via helikopter i sträckan Ysseldalarna upp till Tredingen. Alla återstående forssträckor har restaurerats under perioden 2011 till 2019: totalt 11 kilometer i Hörnån samt 4,5 kilometer i Armsjöbäcken.[29][30] Lekgrus utgör fortfarande 2020 en bristvara i huvudfåran.[31][32]
35 000 laxsmolt med ursprung från Umeälven sattes ut under åren 1988-1990 utan att resultera i någon föryngring.[33] Efter dammen öppnades 2002 har naturlig etablering av lax från omgivande skogsälvar skett.[31][34][35] Utsättning av havsöring har skett så sent som 2003-2007.
Vattenytan på Hörnsjön är när detta skrivs 2020 vid den sänkta nivån. Återställningen beräknas slutföras under 2021–2022 med öppnande av sju flottningsdammar i biflöden samt utläggning av 900 ton lekgrus via helikopter.[32][24]
Fladdermöss har här flyttrutter efter kusten samt över Kvarken mellan Sverige och Finland.[50] Sex olika fladdermusarter har noterats runt mynningsområdet.[51] Långbergskullarna är en tidigare känd lokal för den fridlysta och mycket ovanliga laven långskägg som dock inte återfunnits här sedan 1930-talet.[16] Hörnån ligger i ett av Västerbottens prioriterade områden för lövskogsskötsel.[19]
Hörnån är år 2020 varken klassad som vildlaxälv eller potentiell vildlaxälv av ICES. Kategorierna är otydligt definierade.[52]
De två små kanonerna är symboliskt riktade över Hörnån mot de ryska befästningarna. En ceremoni hålls regelbundet på årsdagen sedan 2009 för minnet av striden där Duncker stupade – sista gången Sverige och Finland stred som ett enat land.[54] Monumentet restes år 1874.[55]