Långhornsbi

Långhornsbi
Hane av långhornsbi
Systematik[1]
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljLångtungebin
Apidae
SläkteLånghornsbin
Eucera
ArtLånghornsbi
E. longicornis
Vetenskapligt namn
§ Eucera longicornis
AuktorLinné, 1758
Synonymer

Apis longicornis Linnaeus, 1758[1]
Apis linguaria Fabricius, 1775[1]
Eucera atricollis Friese, 1922[1]
Eucera difficilis Pérez, 1879[1]
Apis dealbator Christ, 1791[1]
Eucera pillichi Alfken, 1932[1]

Eucera tubeculata (Fabricius, 1793)[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Långhornsbi (Eucera longicornis) är ett solitärt bi som tillhör familjen långtungebin.

Biet är en stor och kraftigt byggd insekt med en kroppslängd på 12 till 15 millimeter. Ansiktet, clypeus och överläppen[a] är gula hos hanen, svarta hos honan. Hanen har karakteristiska, mycket långa antenner, men honornas är kortare. Mellankroppen har tät, rödbrun behåring, medan bakkroppen är randig. Hos hanen är de två första tergiterna[b] gråbruna till rödbruna, medan den resterande delen av bakkroppen är svart.[3] Honans bakkropp är mörk och förhållandevis hårlös[4], men tergit 3 till 5 har breda, täta, vita hårband i bakkanterna[3]. Hennes bakre skenben och början av fötterna har också tät, vit behåring.[3]

Långhornsbiet förekommer i hela Europa, utom längst i norr, samt vidare österut i Kina och Centralasien som östra Ryssland och Kazakstan.[5]

I Sverige finns arten från Skåne, över Öland och Gotland till Dalarna och längs Norrlandskusten till Ångermanland.[3] I Finland förekommer biet från Åland i sydväst, upp till Norra Karelen i öster, med enstaka fynd längre norrut.[6] Arten är klassificerad som livskraftig (LC) i både Sverige och Finland.[3][6]

Habitatet utgörs av gräsmarker som kustängar, fuktängar och undantagsvis hedar, samt skogsbryn och lövskogsgläntor.[3][4] Från maj till juli[4] samlar långhornsbiet in pollen, och då huvudsakligen från ärtväxter som häckvicker, getväppling, gulvial, rödklöver och gökärt[3]. Arten är mindre specialiserad beträffande nektar, som kan hämtas från korgblommiga växter, nejlikväxter[3], rosväxter, kransblommiga växter, strävbladiga växter, orkidéer, ljungväxter, korsblommiga växter och liljeväxter[4].

Bona grävs helst ut i lös sandjord med glest växttäcke, gärna sluttningar med södersol. Det är vanligt att flera honor anlägger sina bon i närheten av varandra. De kan parasiteras av storgökbi, som lägger ägg i långhornsbiets bon. Den resulterade larven lever sedan på den insamlade näringen, efter det att värdägget eller -larven dödats. Varken i Sverige eller Finland finns emellertid längre storgökbi.[3][7]

  1. ^ Clypeus, även kallad munskölden, är den platta som sitter högst upp mellan käkarna. Under denna sitter labrum eller överläppen.
  2. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har sex sådana, hanen sju, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
  1. ^ [a b c d e f g] Eucera longicornis Linnaeus, 1758” (på engelska). Integrated Taxonomic Information System (ITIS). https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=766193#null. Läst 8 september 2024. 
  2. ^ ”Långhornsbi Eucera longicornis Linnaeus, 1758”. Taxonomi. Artdatabanken. 2024. https://artfakta.se/taxa/103245/taxonomi. Läst 8 september 2024. 
  3. ^ [a b c d e f g h i] ”Långhornsbi Eucera longicornis Linnaeus, 1758”. Artdatabanken. 2024. https://artfakta.se/taxa/103245/information. Läst 8 september 2024. 
  4. ^ [a b c d] G R Else (2012). Eucera longicornis (Linnaeus, 1758)” (på engelska). Bees Wasps & Ants Recording Society. https://bwars.com/bee/apidae/eucera-longicornis. Läst 8 september 2024. 
  5. ^ Kemp, J.R. & Quaranta, M. 2013 Long-horned Bee Eucera longicornis . Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 8 september 2024.
  6. ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Långhornsbi – Eucera longicornis. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204713. Läst 8 september 2024. 
  7. ^ Juho Paukkunen (2019). ”Gökbin – Nomada. Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204673. Läst 8 september 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]