Lagfranska
Lagfranska (engelska: Law French) är ett språk som har använts inom engelsk rätt.
Utvecklingen av lagfranska
[redigera | redigera wikitext]Det anglo-normandiska språket utvecklades som en följd av normandernas erövring av England 1066 under ledning av Vilhelm Erövraren. Landets nya härskare kom därvid att tala ett annat språk än dess invånare, och detta kom att utgöra bakgrunden till utvecklingen av anglo-normandiska till ett speciellt språk, vilket slutligen enbart hade relevans inom det engelska rättsväsendet i den form som kom att kallas lagfranska, på engelska Law French.
Lagfranska baseras på den medeltida normandiskan, även om inslag även finns från francien, den medeltida dialekten av franska, vilken talades i Paris. Språket kom att få sin speciella karaktär av att det utvecklades i ett språkområde där fornengelska dialekter talades av angler och saxare, och dessa utgjorde den dominerade majoriteten av den stat som normanderna hade erövrat. Anglo-normandiska är benämningen på det blandspråk som kom att talas av den normandiska överklassen, och som starkt kom att influera medelengelskans utveckling.
Lagfranska kan således ses som ett juridiskt fackspråk som bygger på anglo-normandiskan. Då lagfranska användes inom rättsväsendet förlorade det emellertid inte sin praktiska relevans då användningen av anglo-normandiskan kom att upphöra, och det kan fortfarande, i viss utsträckning, vara av betydelse inom engelsk rätt.
Lagfranska i medeltida engelsk rätt
[redigera | redigera wikitext]Före normandernas erövring av England bestod dess rätt av ett flertal olika sedvanerätter.[1] Normanderna, som blev den nya överklassen, hade att döma på dess grund. De kom därvid att sammanjämka dessa lokala sedvanerätter till vad som kom att bli en gemensam common law, som en följd av de prejudikat som då uppkom i samband med rättstillämpningen.
Då domstolsförhandlingarna fördes på lagfranska fram till 1362 var detta en betydande olägenhet eftersom endast mycket få personer kunde detta språk.[2] Detta kan ha bidragit till att den praktiska juridiken kom att professionaliseras i England, då även i övrigt resursstarka personer inte själva var i stånd att föra sin egen talan på lagfranska. Det var dock endast i domstolar som tillämpade Common Law som använde lagfranska, domstolar som avgjorde fall som prövades på grundval av billighetsrätt använde sig av det mer allmänt kända latinet.[3]
Sentida betydelse av lagfranska inom engelsk rätt
[redigera | redigera wikitext]Ett exempel på betydelsen av lagfranska i samband med modern rättstillämpning utgör rättegången mot Roger Casement. Rättsfrågan i det målet utgjordes av hur en lag från 1351 skulle tolkas språkligt.[4] Överhusets tolkning av denna lag innebar att den tilltalade fälldes, och det har sagts att Casement blev "hanged on a comma" 1916.[5]
Litteratur
[redigera | redigera wikitext]- John Hamilton Baker, Manual of law French, University of Michigan, Avebury, 1979, ISBN 9780861274017.
- Laura Smiley Karst, Law French: L'influence Du Français Sur la Langue Du Droit Anglais, San Jose State University, 1994.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- F.O., The law-French dictionary alphabetically digested, Printed for Isaac Cleave, 1701.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ I synnerlig begränsad utsträckning kan det emellertid förekomma att viss sådan lokal sedvanerätt fortfarande kan tillämpas. Prins Charles skall således, i egenskap av hertig av Cornwall, ha befunnits vara rätt arvtagare till ett arv, enligt kornisk sedvanerätt, eftersom ingen annan arvtagare kunde anses finnas till denne arvlåtare.
- ^ ”Pleading in English Act”. Arkiverad från originalet den 5 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120305220736/http://languageandlaw.org/TEXTS/STATS/PLEADING.HTM. Läst 14 maj 2012.
- ^ Systemet med dessa två domstolssystem kunde dock leda till rättsosäkerhet då utgången kunde bli olika beroende på vid vilken domstol talan väcktes, varför detta dubbla system avskaffades under 1800-talet.
- ^ Treason Act 1351
- ^ Denna lag gäller fortfarande, men dödsstraffet för högförräderi avskaffades 1998, enligt Section 36, Crime and Disorder Act. Det kvalificerade dödsstraffet, Hängning, dragning och fyrdelning, hade sedan lång tid inte tillämpats. Den siste som blev avrättad i England under åberopande av denna lag var William Joyce, mest känd som Lord Haw-Haw, vilken blev hängd 1946. Denna dom har emellertid blivit starkt kritiserad, då Joyce inte var brittisk medborgare. Lagen som sådan kan inte ses som obsolet, men det bör emellertid noteras att exempelvis James Hewitt inte har blivit åtalad enligt denna lag, och ett sådant åtal skulle numera självklart skulle framstå som direkt stötande, ehuru lagens lydelse, formellt sett, uppenbarligen skulle kunna anses utgöra en grund för ett straffansvar.