Oripavin

Oripavin
StrukturformelMolekylmodell
Systematiskt namn6,7,8,14-tetradehydro-4,5α-epoxi-6-metoxi-17-metylmorfinan-3-ol
Övriga namn3-O-desmetyltebain
Kemisk formelC18H19NO3
Molmassa297,348 g/mol
CAS-nummer467-04-9
SMILESOC1=C(O[C@H]2C(OC)=CC=C3
[C@@]42CCN5C)C4=C(C[C@H]35)C=C1
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Oripavin, 6,7,8,14-tetradehydro-4,5α-epoxi-6-metoxi-17-metylmorfinan-3-ol, är en opiat och den huvudsakliga metaboliten av tebain. Den är moderföreningen från vilken en serie halvsyntetiska opioider härrör, såsom föreningarna etorfin och buprenorfin. Även om dess analgetiska effekt går att jämföra med morfin så används den inte inom medicinen.

Substansen är narkotikaklassad och ingår i Sverige i förteckning II enligt WHO:s 1961 års allmänna narkotikakonvention.[1]

Farmakologiska egenskaper

[redigera | redigera wikitext]

Oripavin har en analgetisk styrka som är jämförbar med morfin. Den är dock inte kliniskt användbar på grund av allvarlig toxicitet och lågt terapeutiskt index. Hos både möss och råttor orsakade toxiska doser tonisk-kloniska anfall följt av död, liknande tebain.[2] Oripavin har en potential för beroende som är betydligt större än den för tebain men något mindre än den för morfin.[3]

Överbryggande derivat

[redigera | redigera wikitext]

Av mycket större relevans är egenskaperna hos orvinolerna, en stor familj av halvsyntetiska oripavinderivat som klassiskt syntetiserade av Diels-Alder-reaktionen av tebain med en lämplig dienofil följd av 3-O-demetylering till motsvarande överbryggad oripavin. Dessa föreningar utvecklades av gruppen som leddes av K. W. Bentley på 1960-talet, och dessa Bentley-föreningar representerar den första serien av "superpotenta" μ-opioidagonister, med vissa föreningar i serien som är över 10 000 gånger starkare hos morfin som smärtstillande medel.[4][5][6] Den enkla överbryggade oripavina moderföreningen 6,14-endoetenotetrahydrooripavin är redan 40 gånger starkare än morfin,[7] men tillsats av en grenad tertiär alkoholsubstituent på C7-positionen resulterar i ett brett spektrum av mycket potenta föreningar.[8]

Läkemedlets namn R Smärtstillande styrka (morfin = 1) (nedanstående värden kommer från J Am Chem Soc 1967;89:3281)
isobutyl 10
fenyl 34
n-hexyl 58
metyl 63
cyklopentyl 70
etyl 330
fenetyl 2200
Etorfin n-propyl 3200
cyklohexyl 3400
n-pentyl 4500
n-butyl 5200
isopentyl 9200

Andra notervärda derivat härrör från ytterligare modifiering av denna mall med mättnande av 7,8-dubbelbindningen av etorfin, vilket resulterar i det ännu mer potenta dihydroetorfint (upp till 12 000 gånger styrkan av morfin), och acetylering av 3-hydroxigruppen i etorfin vilket resulterar i acetorfin (8 700 gånger morfin) – även om isopentylhomologen av etorfin är nästan tre gånger mer potent, är dess 7,8-dihydro- och 3-acetylderivat mindre potenta än motsvarande derivat av etorfin med 11 000 respektive 1 300 gånger morfin. Att ersätta N-metylgruppen med cyklopropylmetyl resulterar i opioidantagonister som diprenorfin och partiella agonister som buprenorfin, som används i stor omfattning vid behandling av opioidberoende.

Framställning

[redigera | redigera wikitext]

Denna molekyl är biosyntetiskt relaterad till morfinanderivatens metabolism, där tebain och morfin är inblandade.[9]

Biosyntes av morfin
Biosyntes av morfin
[redigera | redigera wikitext]

På grund av den relativa enkelheten till syntetisk modifiering av oripavin för att producera andra narkotika (genom direkt eller indirekt via tebain), rekommenderade Världshälsoorganisationens expertkommitté för drogberoende 2003 att oripavin skulle kontrolleras enligt schema I i 1961 års allmänna narkotikakonvention.[10] Den 14 mars 2007 beslutade FN:s kommission för narkotiska droger formellt att acceptera dessa rekommendationer och placerade oripavin i schema I.[11]

Tills nyligen var oripavin ett Förteckning II-läkemedel i USA som standard som ett tebainderivat, även om det inte var explicit listat. Men som en medlemsstat enligt 1961 års allmänna narkotikakonvention, var USA skyldigt att specifikt kontrollera ämnet enligt lagen om kontrollerade ämnen efter dess internationella kontroll av FN:s kommission för narkotiska droger. Den 24 september 2007 lade Drug Enforcement Administration (DEA) formellt till oripavin till schema II.[12]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Orpavine, 20 december 2022.
  1. ^ Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2011:10) om förteckningar över narkotika
  2. ^ Yeh, SY (December 1981). ”Analgesic activity and toxicity of oripavine and phi-dihydrothebaine in the mouse and rat”. Archives Internationales de Pharmacodynamie et de Thérapie 254 (2): sid. 223–40. PMID 6121539. 
  3. ^ Chanoit, Pierre (1981). ”Dependence potential of oripavine”. Bulletin on Narcotics 33 (3): sid. 29–35. PMID 7039748. http://www.unodc.org/unodc/en/data-and-analysis/bulletin/bulletin_1981-01-01_3_page004.html. Läst 5 oktober 2007. 
  4. ^ Bentley, K. W.; Boura, A. L.; Fitzgerald, A. E.; Hardy, D. G.; McCoubrey, A; Aikman, M. L.; Lister, R. E. (1965). ”Compounds Possessing Morphine-Antagonizing or Powerful Analgesic Properties”. Nature 206 (4979): sid. 102–3. doi:10.1038/206102a0. PMID 14334338. Bibcode1965Natur.206..102B. 
  5. ^ Bentley, K. W.; Hardy, D. G.; Meek, B (1967). ”Novel analgesics and molecular rearrangements in the morphine-thebaine group. II. Alcohols derived from 6,14-endo-etheno- and 6,14-endo-ethanotetrahydrothebaine”. Journal of the American Chemical Society 89 (13): sid. 3273–80. doi:10.1021/ja00989a031. PMID 6042763. 
  6. ^ Bentley, K. W.; Hardy, D. G.; Meek, B (1967). ”Novel analgesics and molecular rearrangements in the morphine-thebaine group. IV. Acid-catalyzed rearrangements of alcohols of the 6,14-endo-ethenotetrahydrothebaine series”. Journal of the American Chemical Society 89 (13): sid. 3293–303. doi:10.1021/ja00989a033. PMID 6042765. 
  7. ^ Lewis, J. W.; Bentley, K. W.; Cowan, A (1971). ”Narcotic analgesics and antagonists”. Annual Review of Pharmacology 11: sid. 241–70. doi:10.1146/annurev.pa.11.040171.001325. PMID 4948499. 
  8. ^ Bentley, K. W.; Hardy, D. G. (1967). ”Novel analgesics and molecular rearrangements in the morphine-thebaine group. 3. Alcohols of the 6,14-endo-ethenotetrahydrooripavine series and derived analogs of N-allylnormorphine and -norcodeine”. Journal of the American Chemical Society 89 (13): sid. 3281–92. doi:10.1021/ja00989a032. PMID 6042764. 
  9. ^ Novak (2000). ”Morphine Synthesis and Biosynthesis—An Update”. Current Organic Chemistry 4 (3): sid. 343–362. doi:10.2174/1385272003376292. http://brocku.ca/mathematics-science/departments-and-centres/chemistry/faculty/Hudlicky/CurrOrgChem-2000-4-343.pdf. 
  10. ^ WHO Expert Committee on Drug Dependence. "Thirty-third report" Arkiverad 14 maj 2015 hämtat från the Wayback Machine.. WHO Technical Report Series, No. 915. Geneva, World Health Organization, 2003. Accessed September 17, 2007.
  11. ^ UN Commission on Narcotic Drugs. "Decision 50/1: Inclusion of oripavine in Schedule I of the Single Convention on Narcotic Drugs of 1961 and that Convention as amended by the 1972 Protocol." Report on the fiftieth session Arkiverad 10 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine.. Document E/CN.7/2007/16, p 52. Geneva, United Nations Office on Drugs and Crime, 2007. Accessed September 18, 2007.
  12. ^ Drug Enforcement Administration. "Designation of Oripavine as a Basic Class of Controlled Substance." Federal Register. September 2007; 72 (184):p54208-54210. Accessed October 25, 2007.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
  • Wikimedia Commons har media som rör Oripavin.