Sistrurus miliarius Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Huggormar Viperidae |
Släkte | Dvärgskallerormar Sistrurus |
Art | Sistrurus miliarius |
Vetenskapligt namn | |
§ Sistrurus miliarius | |
Auktor | (Linnaeus, 1766) |
Utbredning | |
Utbredningsområde | |
Synonymer | |
Sistrurus miliaris BÖHME 2005[2] Candisona miliaria COUES 1878[3] Crotalophorus miliarius BAIRD 1853[4] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Sistrurus miliarius[5] är en ormart som beskrevs av Carl von Linné 1766. Sistrurus miliarius ingår i släktet dvärgskallerormar, och familjen huggormar.[6][7] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Denna orm blir vanligen 40 till 55 cm lång och enstaka exemplar når en längd upp till 83,2 cm. Vid svansens slut förekommer ett cirka 3 cm långt organ som ormen skallrar med. Den gråa kroppsfärgen och de mörka fläckarna utgör ett kamouflage.[8]
Arten förekommer i sydöstra USA. Den lever i fuktiga savanner, i den fuktiga prärien, i träskmarker, vid vattenansamlingar i mera torra landskap och i buskskogar. Ormen vistas främst på marken och ibland syns den klättrande i den låga växtligheten.[1]
Sistrurus miliarius vilar vanligen i underjordiska bon som skapades av gnagare eller av sköldpaddan Gopherus polyphemus. Arten jagar olika gnagare, groddjur, ödlor och insekter. Den ligger vanligen orörlig på marken och överraskar bytet som vandrar förbi. Ungdjur använder dessutom sin gulaktiga svans som lockbete för grodor och ödlor. Allmänt har exemplar av hankön en längre svans och unga hannar har därför större jaktlycka. Ett fåtal individer jagar aktivt och de använder troligtvis lukten vid dessa tillfällen.[8]
Arten faller själv offer för större ormar, för rovdjur, för rovlevande fåglar och för pungråttor.[8]
Det giftiga bettet orsaker smärtor för vuxna människor men allmänt behövs bara kortvarig medicinsk behandling. Antagligen producerar en enda orm inte tillräckligt gift för att döda en vuxen människa. För barn krävs ofta övervakning på sjukhus i några dagar.[8]
Arten delas in i följande underarter:[6]
|