Tjust

Tjust är ett område som ursprungligen var ett av de små landen som så småningom kom att bilda dagens Småland. De små landen i Småland kallas ”folkland” av nutida forskare,^[1] även om det fornsvenska och fornisländska ordet “folkland” inte används i medeltida källor om de småländska landen.

Tjusts härad hade fram till år 1675 en häradsrätt. Området delades i två härader, Norra Tjusts härad och Södra Tjusts härad men oftast var de bägge häraderna förenade i ett tingslag, med tingsplats i Gamleby.

Tjust, eller Tjustbygden, är idag närmast synonymt med Västerviks kommun med socknarna: Blackstad, Dalhem, Gamleby, Gladhammar, Hallingeberg, Hjorted, Lofta, Loftahammar, Odensvi, Törnsfall, Ukna, Västra Ed och Västrum. Det historiska området omfattar även Locknevi socken i Vimmerby kommun och de 1971 till Östergötlands län överförda socknarna Gärdserum och Hannäs som numera utgör Smålandsdelen av Åtvidabergs kommun samt Tryserum och Östra Ed som på samma sätt är Smålandsdelen av Valdemarsviks kommun.

Namnet

Namnet förknippas med ett fornvästnordiskt þjóstr, "häftighet, våldsamhet", som syftar på brusande vatten. Det kan ha använts på Loftaåns övre lopp och sedan överförts på den havsvik, en arm av Gudingefjärden, som förr sträckte sig långt in i landet i vad som nu är Loftaåns nedre dalgång. Ända fram till de första århundradena v.t. kunde fjärden befaras med båt ända till byn Tingstad, vars namn anger att det varit en gammal samlingsplats. Namnet på viken, förslagsvis fornsvenska *Thiuster, kunde lätt ha kommit att användas för hela bygden och hela "landet". ^[2]

Tidigare har namnet sammanställts med fornsvenska þiuþ, "folk" (som i Svithjod, "svearnas folk") och ett sta, "plats, ställe".^[3]

I sin bok Getica från 500-talet v.t. räknade den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes upp olika folkslag i södra Skandinavien som hallin, finnaithae och theustes, vilket brukar tolkas som "hallänningar", "finnvedingar" och "tjustbor". ^[4] Området omnämns i Florenslängden, ursprungligen från 1103, i sin latinska form "Teuste".^[5]

Geografi

Området är särpräglat, och skiljer sig från angränsande delar av Smålandskusten. Det domineras av ett flertal långsträckta sprickdalar som sträcker sig över landskapet och fortsätter ut i långa havsvikar. Förr i tiden drog människor sina båtar över smala landtungor mellan vikarna. Sådana genvägar mellan olika vatten kallades ed, vilket ord förekommer i flera av traktens ortnamn, såsom Hjorted, Östra Ed och Edsbruk.

Mellan sprickdalarna ligger stora skogsområden med inslag av berghällar. Dessa var ogynnsamma för odling eller annan livnäring, så bebyggelsen koncentrerades till dalgångarna, kustområdena, och den utanför liggande skärgården.

Regional tillhörighet

Tjustbygden är en av de bygder i Småland som ligger mest avskilt från övriga delar av landskapet, och har av tradition haft minst lika mycket samröre med det angränsande Östergötland. Detta har accentuerats under modern tid, då sjötransporter har förlorat i betydelse till förmån för landsvägstrafik. Exempelvis är avståndet till Linköping betydligt kortare än till större småländska städer som Kalmar och Växjö.

Ett tydligt tecken på Tjusts långvariga orientering mot norr är bygdens särpräglade dialekt, som i lingvistisk mening inte är en småländsk dialekt, utan närmast att betrakta som variant av östgötska.

Referenser

^ Se till exempel Leif Gren, ”Småländska folkland och gravmonument”, Fornvännen 86 (1991), sidorna 265–275. [1]
^ Svenskt ortnamnslexikon, Uppsala 2003, artikel Tjust; Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3 uppl.
^ Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3 uppl.
^ Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. 1997. ISBN 91-7486-310-X
^ Christian Lovén, Florenslängden. Den äldsta förteckningen över de svenska stiften, Strängnäs stiftshistoriska sällskap, Örebro, 2020, s. 12. ISBN 978-91-519-3031-2

Se även

[1] Se till exempel Leif Gren, ”Småländska folkland och gravmonument”, Fornvännen 86 (1991), sidorna 265–275. [1]

[2] Svenskt ortnamnslexikon, Uppsala 2003, artikel Tjust; Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3 uppl.

[3] Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3 uppl.

[4] Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. 1997. ISBN 91-7486-310-X

[5] Christian Lovén, Florenslängden. Den äldsta förteckningen över de svenska stiften, Strängnäs stiftshistoriska sällskap, Örebro, 2020, s. 12. ISBN 978-91-519-3031-2

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]