Toxisk femininitet är en benämning för och teori kring negativt kvinnligt beteende. Det är en kvinnlig motsvarighet till toxisk maskulinitet, och båda fenomenen sägs syfta på stereotypt beteende där män respektive kvinnor utnyttjar könsroller som utgångspunkt för att peka ut och angripa motståndare. Ibland åsyftas endast begränsande kvinnligt beteende mot andra kvinnor, under benämningen internaliserad sexism.
Den toxiska maskuliniteten är ett begrepp som myntats först på senare år, för negativt manligt beteende som utgår från traditionella och dominerande karaktärsdrag. Hos män kan detta baseras på stereotyper kring ilska, lust och dominans, vilka ofta generaliseras kring maskulinitet och män i allmänhet.[1] En motsvarande toxisk femininitet dök upp i medierna runt 2018, när socialpsykologen Devon Price och pedagogen Jan Gilmore skrev massmedietexter i ämnet.[2][3][1]
Negativt beteende från kvinnor kan istället baseras i stereotypt kvinnliga egenskaper eller könsroller som bräcklighet och undergivenhet. En kvinna kan där utnyttja det faktum att hon i samhällets ögon ofta ses som försvarslös och ett offer till att åberopa "rättmätig" kompensation och andra åtgärder. Att undvika ansvar, i ljuset av att en kvinna inte förutses kunna klara av vissa saker, kan klassas som en sorts toxisk femininitet.[4]
Begreppet toxisk femininitet kopplas ibland samman med en tilltro till att kvinnor är lite bättre än män eller till kvinnligt socialt kontrollbeteende.[5] Denna kontroll kan uttrycka sig i passiv aggressivitet,[6] social exkludering, verbal mobbning och intolerans mot avvikare.[7] Ett exempel på en sådan intolerans sägs även vara den transexkluderande femininismen (TERF), där en hel grupp av människor exkluderas[8] i ett försök att hålla uppe gränserna mellan män och kvinnor och bevaka tolkningsföreträdet kring könsroller och maktanalyser.
Beskrivningen av toxisk femininitet sägs ibland endast kunna definieras av andra kvinnor, som en begränsning av andra kvinnor.[8] Detta motsvarar en internaliserad sexism, där kvinnor axlar rollen som kontrollanter av andra kvinnor för att slå vakt om den rådande könsmaktsordningen.[9] Ett sådant beteende kan handla om en internaliserad misogyni som påbjuder begränsningar i beteendet hos andra kvinnor, för att bättre "passa in i ledet" och anpassa sig till ett "acceptabelt" beteende som gillas av män.[2]
Andra diskuterar om toxisk femininitet överhuvud taget existerar.[10]
Baserat på diskussionen kring toxisk femininitet (engelska: toxic femininity) utvecklade Hannah McCann, kulturvetare vid University of Melbourne,[11] 2022 en modell med olika femininiteter och deras respektive förhållningssätt till den rådande maktordningen i samhället. Hon listade där ett antal olika karaktärsdrag och effekter hos olika slags femininiteter, och huruvida vissa av dessa skulle kunna klassas som "toxiska". Hon såg olika typer av "rigida femininiteter" som bättre förklaringsmodeller för att förtydliga strukturer som begränsar oss inuti ett "toxiskt" könssystem.[12] Bland annat skilde hon mellan fyra olika typer av femininitet:[13]
Den första av dessa följer den patriarkala strukturen, och den underordnar sig de rådande normerna kring könsroller i samhället. Den andra arbetar i lag med den hegemoniska maskulineten (den som har mest makt enligt könsmaktsordningen). Den tredje förstärker ideala sociala normer kring femininitet, särskilt i form av olika kroppsliga uttryck. Den fjärde reproducerar sociala normer som dikteras av en patriarkal struktur, och den kombinerar de andra typernas roll i att stärka patriarkala normer och strukturer.[13]
| ||||||||||||||||||||||||||