Yrjö Leino | |
Född | Yrjö Kaarlo Leino 28 januari 1897[1][2] Helsingfors |
---|---|
Död | 28 juni 1961[3] (64 år) Helsingfors |
Medborgare i | Finland |
Sysselsättning | Politiker[4], journalist |
Befattning | |
Ledamot av Finlands riksdag, Norra Savolax valkrets (1945–1951) Finlands inrikesminister Regeringen Paasikivi III (1945–1946) Finlands inrikesminister Regeringen Pekkala (1946–1948) | |
Politiskt parti | |
Demokratiska förbundet för Finlands folk | |
Maka | Hertta Kuusinen (g. 1945–1950) |
Barn | Lieko Zachovalová (f. 1927) Olle Leino (f. 1932) |
Utmärkelser | |
Hederstecknet för mänsklig barmhärtighet[5] | |
Redigera Wikidata |
Yrjö Kaarlo Leino, född 28 januari 1897 i Helsingfors, död 28 juni 1961 i Helsingfors, var en finländsk politiker. Leino var Finlands inrikesminister 1946–1948.
Yrjö Leino växte upp i en arbetarfamilj i Helsingfors och anslöt sig 1926 till Finlands kommunistiska parti, som medlem 355. Efter kriget utnämndes han till inrikesminister år 1946, men tvingades avgå 1948 efter att han hade infiltrerat statspolisen med sina anhängare. Samma år hade han under ett besök i Moskva fallit i onåd i Kreml, ett faktum som underlättade hans entledigande.[6]
Yrjö Leino skrev sina memoarer under 1950-talet, men på grund av det känsliga utrikespolitiska läget och relationerna till Sovjetunionen stoppade förlaget boken som redan var tryckt i 12 400 exemplar. Hela upplagan arkiverades och brändes efter Leinos död, endast ett fåtal exemplar bevarades. I stället cirkulerade en förkortad version (153 sidor, mot originalets 262) i maskinskriven form i Finland.
Han var gift tre gånger, bland annat med Hertta Kuusinen 1945–1950. Sonen Olle Leino utgav 1973 en biografi över honom.
|