Mu isamaa on minu arm («Mitt heimland er min kjærleik») er eit estisk dikt av Lydia Koidula. Diktet fekk sin eigen melodi, komponert av Aleksander Kunileid, til den første estiske korfestivalen i 1869.
«Mu isamaa on minu arm» vart ein svært populær fedrelandssong i sovjettida. I 1944 fekk songen ein ny melodi, skriven av Gustav Ernesaks. Sidan 1947 har songen alltid vore sungen som avslutning på songfestivalen. I sovjettida vart «Mu isamaa on minu arm» nær som ein uoffisiell nasjonalsong.[1]
- Mu isamaa on minu arm,
- kel südant annud ma.
- Sull' laulan ma, mu ülem õnn,
- mu õitsev Eestimaa!
- Su valu südames mul keeb,
- su õnn ja rõõm mind rõõmsaks teeb,
- mu isamaa, mu isamaa!
- Mu isamaa on minu arm,
- ei teda jäta ma,
- ja peaksin sada surma ma
- Mu isamaa on minu arm,
- ei teda jäta ma,
- ja peaksin sada surma ma
- see pärast surema!
- Kas laimab võõra kadedus,
- sa siiski elad südames,
- mu isamaa, mu isamaa!
- Mu isamaa on minu arm,
- ja tahan puhata,
- su rüppe heidan unele,
- mu püha Eestimaa!
- Su linnud und mull' laulavad,
- mu põrmust lilled õitsetad,
- mu isamaa, mu isamaa!
- Mitt eget hemland är mig kärt,
- mitt hjärta hennes är.
- Dig sjunger jag av glädje stor,
- o Estland, blomma kär!
- Den sorg du känner rör min själ,
- din glädje får mig att må väl,
- mitt fosterland, mitt fosterland!
- Mitt eget hemland är mig kärt,
- min håg av trohet full.
- Jag skulle hundra gånger om
- dö blott för hennes skull!
- Om främlingar förtalar dig,
- bor du i hjärtat än hos mig,
- mitt fosterland, mitt fosterland!
- Mitt eget hemland är mig kärt,
- där vill jag vila ut,
- och i din famn jag möta skall,
- o Estland, livets slut!
- Mig fåglar sjunga skall till ro,
- och från mitt stoft skall blommor gro,
- mitt fosterland, mitt fosterland!