Afrikansk eldskink Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Skinkar Scincidae |
Släkte | Mochlus |
Art | Afrikansk eldskink Mochlus fernandi |
Vetenskapligt namn | |
§ Mochlus fernandi | |
Auktor | Burton, 1836 |
Synonymer | |
Tiliqua fernandi Burton 1836[2][1][3] Riopa fernandi Loveridge 1936[3] Riopa fernandi Mertens 1941[4][3] Lygosoma fernandi Boulenger 1887[5][3] Lygosoma fernandi Barboza 1895[3] Ligosoma fernandi Barboza 1903[3] Lepidothyris fernandi Cope 1892[6][3] Lepidothyris fernandi fernandi Wagner et al. 2009[3] Lepidothyris fernandi Trape et al. 2012[3] Lepidothyris fernandi Böhme 2014[3] Mochlus fernandi Freitas et al. 2019[3] Euprepis harlani Hallowell 1857 Plestiodon harlani Hallowell 1845 | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Afrikansk eldskink[7] (Mochlus fernandi)[1][3], vardagligt även kallad bara eldskink, är en ödleart som ingår i familjen skinkar (Scincidae).[8][9] Den förekommer i fuktiga tropiska skogar i västra och centrala Afrika (Guinea, Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, södra Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, nordvästra Gabon, norra Kongo-Brazzaville, södra Centralafrikanska republiken och centrala norra Kongo-Kinshasa.[1] En tidigare synonym för eldskink är Riopa fernandi[7], men systematiska undersökningar har visat att den afrikanska eldskinken även om den har vissa likheter med de asiatiska skinkarna i släktet Riopa inte är nära släkt med dessa.[10] I senare litteratur förkommer även synonymen Lepidothyris fernandi[1], men fylogenetiska undersökningar tyder inte på stöd för detta.[10] En undersökning, som publicerades i tidskriften Zoological Journal of the Linnean Society, som utges av Linnean Society of London, 2019, har placerat eldskinken i släktet Mochlus.[10] Det har även visat sig att den tidigare beskrivningen av eldskink, sedd som taxonet Riopa fernandi, egentligen innefattade tre arter, Mochlus fernandi, Mochlus hinkeli och Mochlus striatus.[3]
Eldskinkens artepitet, fernandi, är en referens till dess typlokal, ön Bioko, tidigare känd som Fernando Pó.[3]
Två underarter erkänns, inklusive nominatunderarten:[3]
Notera: En binomial auktoritet inom parentes indikerar att arten ursprungligen beskrevs i ett annat släkte än Mochlus.
Eldskinken är en stor skink[3] och kan som fullvuxen nå en total längd (kropp och svans) på upp till cirka 38 centimeter.[11] Ungefär hälften av den totala längden utgörs av svansen.[3] Men i genomsnitt är den totala längden 25-33 centimeter.[11] Mätt från nos till kloak är kroppslängden (utan svansen) 14–16 centimeter.[11] Den har ett kort, brett huvud med rundad nos.[3] Ögonen är relativt stora med rund pupill.[3] Öronöppningarna är mer eller mindre ovala och väl synliga.[3] Kroppen har en halvcylindrisk form och är kraftig med ganska korta men starka ben med fem tår.[3] Svansen är liksom kroppen kraftig men smalnar av mot spetsen. Trots att svansen är kraftig kan den vid behov lätt släppas, så kallad autotomi.[3] Fjällen på kroppen är starkt kölade och antalet fjällrader runt kroppens mitt är mellan 31 och 34.[3] Färgteckningen, som är det mest framträdande kännetecknet och har gjort denna ödla eftersökt som sällskapsdjur i terrarium,[1] är livlig med guldbrun ovansida och röda och svarta sidor med vita, gulaktiga och blåaktiga prickar.[3] Benen är ofta mörka. Svansen är svart med vit spräcklig teckning hos vuxna ödlor, medan unga ödlor har mer blått på svansen.[11] Någon tydlig sexuell dimorfism i färgteckning eller andra yttre kroppskaraktärer uppvisas inte,[11] men hanarna blir vanligen något större[11] och har ett plattare och bredare huvud än honorna, som vanligen är något slankare, fast breda över höftbenen, med kortare, rundare nos.[12] Underarten M. f. harlani skiljer sig från nominatunderarten genom att antalet fjällrader runt kroppens mitt alltid är 34 och genom variation i färgteckningen, samt ett något kortare huvud.[3]
Denna skink lever i fuktiga tropiska skogar från låglänta områden och upp till en höjd av 1 200 meter över havet.[1] Den är en marklevande[1] och grävande[13] skink som gärna håller till bland nedfallna döda löv eller kring döda nedfallna träd och liknade skyddade miljöer och gömmer sig i hålor.[1] Den livnär sig på ryggradslösa djur,[1] främst insekter.[13] En studie från Nigeria visade att arten var som mest aktiv över marken under sen eftermiddag och tidig kväll.[13] En mindre aktivitetstopp fanns också under förmiddagen.[13] Mitt på dagen antags ödlorna vila i sina hålor för att undvika den högsta dagstemperaturen.[13] Ödlorna var mer aktiva över marken under regnperioden än under torrperioden.[13] Fortplantningen är ovipar, det vill säga honorna lägger ägg.[3]
|