Emil Norlander studerade ursprungligen till tandtekniker men halkade snart in i nöjesbranschen i stället. Från 1897 verkade han som kåsör i Stockholms-Tidningen under signaturen Don Basuno.[6] Han medverkade även i skämttidningen Nya Nisse1893-1919 och var dess chefredaktör 1908-1916. Norlander blev chefredaktör för skämttidningen Kasper1921 och blev kvar där till 1927.
Han skrev och producerade ett sextiotal revyer och flera folklustspel. Hans namnkunnigaste revy var Den förgyllda lergöken1900 och den upplevde två filmatiseringar, 1924 och 1944. För den yngre publiken skrev han 1901 en samling berättelser om pojkstreck publicerade i bokform som Anderssonskans Kalle.[7]
Norlander skrev, enligt egen uppgift, mer än 3000 kupletter till sina revyer och andra sammanhang. Till de mest kända av dessa hör Fia Jansson, Amanda Lundbom, Den gula paviljongen, O, min Carl Gustaf och Balen på bakgården.[8] Ett alster i något allvarligare ton är hans svenska text Varför skola mänskor strida till en amerikansk melodi av Hart Pease Danks.[9] Ett urval av Norlanders visor finns samlade i volymen 280 samlade sånger, schlager, slagdängor med musik (Stockholm 1930) med förord av Carl Gustaf Laurin.[10]