Frank Castorf
| Frank Castorf | |
 | |
| Född | 17 juli 1951[1][2][3] (73 år) Berlin[4] |
|---|---|
| Medborgare i | Tyskland och Östtyskland |
| Utbildad vid | Humboldt-Universität zu Berlin  |
| Sysselsättning | Teaterregissör, manusförfattare, filmregissör, teaterchef, regissör[5] |
| Partner | Irina Kastrinidis[6] |
| Utmärkelser | |
| Schillerpreis der Stadt Mannheim (2002) Berliner Bär (2014) Berliner Kunstpreis (2016)[7] Berlins förtjänstorden Nestroypriset Fritz Kortner-priset | |
| Redigera Wikidata | |
Frank Castorf, född 17 juli 1951 i Östberlin, är en tysk teaterregissör.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Frank Castorf studerade teatervetenskap vid Humboldt-Universität i Östberlin. På 1970-talet blev han starkt påverkad av dramatikern Heiner Müller som inspirerade honom att betrakta teatertexten som ett material som kunde stöpas om fritt för olika syften. 1976–1979 arbetade han som dramaturg vid Neue Bühne i Senftenberg. 1979–1981 var han regissör vid Brandenburger Theater i Brandenburg an der Havel. 1981–1985 ledde han sin egen ensemble vid Theater Anklam där han kom på kant med DDR-styret genom en serie okonventionella klassikeruppsättningar: William Shakespeares Othello 1982, Bertolt Brechts Trommeln in der Nacht (Trummor i natten) 1984 och Nora efter Henrik Ibsens Ett dockhem 1985. Han fick rykte om sig att behandla klassikerna fullständigt respektlöst vilket förde honom till Västtyskland 1989 där han först regisserade i Köln och Basel. Efter Berlinmurens fall 1989 frilansade han i Hamburg, München, Berlin och Basel. Hans första uppsättning på Volksbühne 1990 blev Friedrich Schillers Die Räuber (Rövarna). 1990–1992 var han fast regissör vid Deutsches Theater i Berlin. Från 1992 till 2015 var Frank Castorf chef och ledande regissör på Volksbühne i Berlin. Hans expressiva föreställningar är nyskapande och ofta provokativa och räknas till de främsta inom tysk samtida scenkonst. Hans föreställningar har ofta drag av postdramatisk teater genom att de utmanar publiken med att långa stunder vara helt stillastående eller repetitiva, tills publiken blir så provocerad att den börjar gå eller protestera högljutt. Han har även gjort iscensättningar av filmer som Anthony Burgess och Stanley Kubricks A Clockwork Orange 1993 och Irvine Welshs och Danny Boyles Trainspotting 1997. Han har fortsatt att vidga teaterns gränser genom att blanda in multimedia i föreställningarna så att parallellhandlingar och tidsförskjutningar kunde visas på videoskärmar. Hans dramatiseringar av romaner som Fjodor Dostojevskijs Der Idiot (Idioten) och Michail Bulgakovs Der Meister und Margarita (Mästaren och Margarita) - båda 2002- var totalteaterföreställningar där publiken blev en del av scenografin. Som frilansande regissör har han regisserat i Hamburg, Wien, Salzburg, Bochum och Zürich. Den prestigefulla tidskriften Theater heute har utnämnt honom till årets regissör tio gånger och fjorton av hans uppsättningar har valts ut till Berliner Theatertreffen. 1994 erhöll han Fritz-Kortner-Preis.
I Sverige har Frank Castorf gästregisserat två gånger på Stockholms stadsteater. 1997 satte han upp Thomas Martins dramatisering av August Strindbergs Svarta fanor och 2001 Michail Bulgakovs Flykt i översättning av Lars Erik Blomqvist. 1994 gästspelade Volksbühne med Henrik Ibsens Frun från havet (Die Frau vom Meer) i Frank Castorfs regi på Stockholms stadsteater.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Frank Castorf, Nationalencyklopedin (läst 11 juni 2015)
- Till Briegleb: Frank Castorf, 50 Directors working at German Theatres, Goethe-Institut (läst 27 juli 2017)
- Frank Castorf, Den Store Danske Encyklopædi (läst 27 juli 2017)
- Frank Castorf, Gyldendals Teaterleksikon (läst 27 juli 2017)
- Frank Castorf, Store norske leksikon (läst 27 juli 2017)
- Frank Castorf, Munzinger (läst 27 juli 2017)
- Frank Castorf, theatre-contemporain.net (läst 27 juli 2017)
- Frank Castorf, Volksbühne (läst 27 juli 2017)
- Ingegärd Waaranperä: Irriterande teater. Regissören Frank Castorf går med Strindberg mot strömmen, Dagens Nyheter 7/3 1997
- Lars Ring: En dust med könsroller och svenska seder - I Frank Castorfs eldfängda tolkning av Strindbergs Svarta fanor kan vad som helst hända Svenska Dagbladet 10/3 1997
- Lars Ring: Castorf lämnar oss utanför, Svenska Dagbladet 10/12 2001
- Nils Schwartz: Publiken på flykt efter huvudvärkspulver, Expressen 10/12 2001
- Betty Skawonius: Debatt om tyskt teaterchefsbyte, Dagens Nyheter 18/5 2015
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ filmportal.de, Filmportal-ID: b5e89830cefd437190fd66522503fadd, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: castorf-frank.[källa från Wikidata]
- ^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000020040, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, theaterencyclopedie.nl .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.schweizer-illustrierte.ch .[källa från Wikidata]
- ^ Großer Kunstpreis Berlin 2016 an Frank Castorf "Vom Range eines Picasso" (på tyska), Nachtkritik.de, 22 januari 2016, läs online.[källa från Wikidata]
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Frank Castorf i Internet Movie Database (IMDb)
|