HD 172555 | |
Observationsdata Epok: J2000.0 | |
---|---|
Stjärnbild | Påfågeln |
Rektascension | 18t 45m 26,9011s[1] |
Deklination | -64° 52′ 16,533″[1] |
Skenbar magnitud () | +4,78 (V)[2] |
Stjärntyp | |
Spektraltyp | A5 IV/V[1] A7 V (Hipparcos 2007) |
B–V | +0,19[2] |
Astrometri | |
Radialhastighet () | +2,00 ± 4,20[2] km/s |
Egenrörelse (µ) | RA: 32,40 ± 0,19[2] mas/år Dek.: -149,48 ± 0,14[2] mas/år |
Parallax () | 35,03 ± [2] |
Avstånd | 95,34 ± 1,86 lå (29,23 ± 0,57 pc) |
Absolut magnitud () | +2,50[2] |
Detaljer | |
Massa | 2,0[3] M☉ |
Radie | 1,61[2] R☉ |
Luminositet | 9,5[3] L☉ |
Temperatur | 8 000[1] K |
Metallicitet | 0,07 ± 9,99 (Fe/H)[2] dex |
Vinkelhastighet | 175[4] km/s |
Ålder | ~12[3], ~20[5] miljoner år |
Andra beteckningar | |
CPD-64 3948, EUVE J1845-64.8, FK5 3489, GSC 09077-02487, HIC 92024, HIP 92024, HR 7012, IRAS 18405-6455, 2MASS J18452691-6452165, PLX 4302, PPM 363559, 1RXS J184523.4-645201, SAO 254358, TD1 22956, TYC 9077-2487-1, uvby98 100172555, WDS J18454-6452A, Gaia DR2 6438274350302427776 [6] |
HD 172555 är en ensam stjärna[7] belägen i den mellersta delen av stjärnbilden Påfågeln.[8] Den har en skenbar magnitud av ca 4,78[2] och är svagt synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 35,0[2] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 95 ljusår (ca 29 parsek) från solen. Den rör sig bort från solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca 2 km/s.[2]
Spektrografiska bevis tyder på en relativt nyligen inträffad kollision mellan två objekt av planetstorlek, som förstörde den mindre av de två, som åtminstone hade varit lika stor som jordens måne, och skadade den större, som upptäcktes med hjälp av NASA:s Spitzer Space Telescope.[9]
HD 172555 är en vit till blå stjärna i huvudserien av spektralklass A5 IV/V.[1] Den har en massa som är ca 2[3] solmassor, en radie som är ca 1,6[2] solradier och har ca 9,5 gånger solens utstrålning av energi[3] från dess fotosfär vid en effektiv temperatur av ca 8 000 K.[1]
Jämförelse med nuvarande planetformationsteorier och med det mycket liknande Beta Pictoris-systemet tyder på att HD 172555 befinner sig i de tidiga stadierna av terrestrisk (stenig) planetbildning. Men det som gör HD 172555 speciell är närvaron av en stor mängd ovanligt kiselhaltigt material - amorf kiseldioxid och SiO-gas - inte de vanliga steniga materialen, silikater som olivin och pyroxen, som också utgör mycket av jorden.[7] Huvuddelen av observerat stoft består av mycket fina korn med en diameter på 1-4 mikrometer.[10]