Japalura major
| Japalura major Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Agamer Agamidae |
| Släkte | Japalura |
| Art | Japalura major |
| Vetenskapligt namn | |
| § Japalura major | |
| Auktor | (Jerdon, 1870) |
| Synonymer | |
|
Acanthosaura major Boulenger 1885[2] Oreocalotes major Jerdon 1870[3] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Japalura major[3] är en ödleart som beskrevs av Jerdon 1870. Japalura major ingår i släktet Japalura och familjen agamer.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Arten förekommer i bergstrakter i norra Indien och i Nepal.[5] Arten lever i låglandet och i bergstrakter upp till 2600 meter över havet. Exemplaren vistas i blandskogar med en undervegetation av buskar från släktet Rhododendron. De besöker ibland gläntor med gräs.[1]
För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Das, A., Bhattarai, S. & Ghosh, A. 2019 Japalura major . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 14 februari 2023.
- ^ Boulenger, G.A. (1885) Catalogue of the Lizards in the British Museum (Nat. Hist.) I. Geckonidae, Eublepharidae, Uroplatidae, Pygopodidae, Agamidae., London: 450 pp.
- ^ [a b] Jerdon,T.C. (1870) Notes on Indian Herpetology., P. Asiatic Soc. Bengal March 1870: 66-85
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (28 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/japalura+major/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Japalura major i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.
|