Julius von Ficker | |
Född | Johann Kaspar Julius Ficker 30 april 1826[1][2] Paderborn[3], Tyskland |
---|---|
Död | 10 juli 1902[1][2] (76 år) Innsbruck[4] |
Begravd | Friedhof Wilten |
Medborgare i | Konungariket Preussen och Kejsardömet Österrike |
Utbildad vid | Bonns universitet Humboldt-Universität zu Berlin Münsters universitet |
Sysselsättning | Rättshistoriker, historiker, medeltidshistoriker, universitetslärare |
Arbetsgivare | Bonns universitet Innsbrucks universitet |
Barn | Ludwig von Ficker (f. 1880) Heinrich von Ficker (f. 1881) Rudolf von Ficker (f. 1886) |
Föräldrar | Ludwig Wilhelm Ficker |
Utmärkelser | |
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1887) Pour le Mérite för vetenskap och konst | |
Redigera Wikidata |
Johann Kaspar Julius von Ficker, född 30 april 1826 i Paderborn, död 10 juli 1902 i Innsbruck, var en tysk rättshistoriker. Han var far till Heinrich von Ficker.
Ficker kallades 1852 till professor i historia vid universitetet i Innsbruck och var 1863-79 professor i juridiska fakulteten där. Han skrev bland annat Vom Reichsfurstenstande (två band, 1860-61), Forschungen zur Reichs- und Rechtsgeschichte Italiens (fyra band, 1868-74), Beiträge zur Urkundenlehre (två band, 1877-78) samt Untersuchungen zur Rechtsgeschichte (fyra band, 1891-99). I Untersuchungen zur Erbenfolge der ostgermanischen Rechte hävdade han, att langobardisk rätt var besläktad med nordisk och hänvisar särskilt till Gotlands gamla rätt och Gulatingslagen; han utvecklade ytterligare sin ståndpunkt i Das langobardische und die scandinavischen Rechte (i "Mitteilungen des Instituts für oesterreichische Geschichtsforschung", XXII).
|