Lexington Men O' War | |
Hemmaarenan Rupp Arena. | |
Liga | East Coast Hockey League |
---|---|
Conference | Northern Conference |
Division | Northwest Division |
Laghistorik | Nio lagbyten
Nashville South Stars
1981–1983 Virginia Lancers 1983–1990 Roanoke Valley Rebels 1990–1992 Roanoke Valley Rampage 1992–1993 Huntsville Blast 1993–1994 Tallahassee Tiger Sharks 1994–2001 Macon Whoopee 2001–2002 Lexington Men O' War 2002–2003 Utah Grizzlies 2005– |
Stad | Lexington, KY, USA |
Arena | Rupp Arena |
Kapacitet | 7 500 |
Lagfärger | Guld, silver, svart & röd |
Organisation | |
Ägare | Micadco, USA, Inc. |
President | Michel Cadrin |
General manager | Jim Wiley |
Tränare | Jim Wiley |
Statistik | |
Flest matcher | Van Burgess (71) |
Flest mål | Mark Smith (22) |
Flest assists | Joe Vandermeer (42) |
Flest poäng | Van Burgess (55) |
Flest utv.min | Jay Banach (191) |
Utmärkelser | |
Divisionsmästare | (0) |
Brabham Cup | (0) |
Conference-mästare | (0) |
Kelly Cup | (0) |
Lexington Men O' War var ett amerikanskt professionellt ishockeylag som spelade i den amerikanska ishockeyligan East Coast Hockey League (ECHL) mellan 2002 och 2003, när laget lades ner. Namnet Men O' War var taget från den legendariska tävlingshästen Man O' War.[1] Laget hade sitt ursprung från Macon Whoopee som spelade i ECHL mellan 2001 och 2002. 2005 blev Men O' War uppköpta och flyttades omedelbart till West Valley City i Utah, för att vara Utah Grizzlies.[2] De spelade sina hemmamatcher i inomhusarenan Rupp Arena, som hade en publikkapacitet på 7 500 åskådare vid ishockeyarrangemang, i Lexington i Kentucky.[1] Laget hade inget samarbete med något lag i NHL och AHL. De vann heller ingen Kelly Cup, som är trofén till det lag som vinner ECHL:s slutspel.[3]
Spelare som spelade för dem var bland andra Mike Smith.