Maximilian Duncker | |
Född | 15 oktober 1811 (ej angiven kalender, antar gregoriansk)[1][2][3] Berlin[1] |
---|---|
Död | 21 juli 1886 (ej angiven kalender, antar gregoriansk)[1][2][3] (74 år) Ansbach, Tyskland |
Begravd | Alter Friedhof der Zwölf Apostel |
Medborgare i | Konungariket Preussen |
Utbildad vid | Bonns universitet Humboldt-Universität zu Berlin, filosofie doktor[4] Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg |
Sysselsättning | Historiker, politiker, arkivarie, fackföreningsperson, universitetslärare, författare[5] |
Befattning | |
Ledamot av parlamentet i Frankfurt (1848–1849) Ledamot av Preussens representanthus (1849–1852) Ledamot av Preussens representanthus (1860–1861) Preussiska statens historiograf (1884–) | |
Arbetsgivare | Tübingens universitet Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg |
Föräldrar | Carl Friedrich Wilhelm Duncker |
Släktingar | Alexander Duncker (syskon) Franz Duncker (syskon) |
Utmärkelser | |
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1884) | |
Redigera Wikidata |
Maximilian Wolfgang Duncker, född 15 oktober 1811 i Berlin, död 21 juli 1886 i Ansbach, var en tysk historiker. Han var son till Carl Friedrich Wilhelm Duncker samt bror till Alexander och Franz Duncker.
Duncker satt efter en långvarig rättegång (1834–1836) sex månader i häkte därför, att han deltagit i en Burschenschaft i Bonn och blev 1842 extra ordinarie professor i historia i Halle an der Saale. Under oron och kriget 1848–1850 utmärkte han sig som liberal folkrepresentant och utgav åtskilliga broschyrer.
År 1857 blev Duncker professor i Tübingen, inträdde 1859 som geheimeregeringsråd i preussiska statsministeriet och blev 1861 föredragande hos kronprinsen samt var 1867–1874 direktor för preussiska statsarkivet. Åren 1872–1886 var han lärare i nyare historia vid krigsakademien och blev 1884 brandenburgsk historiograf.
|