Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt | |
Genre | Barndeckare |
---|---|
Regissör | Olle Hellbom |
Producent | Olle Nordemar |
Manus | Astrid Lindgren |
Baserad på | Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt av Astrid Lindgren[1] |
Skådespelare | Leif Nilsson Sven Almgren Birgitta Hörnblad Sigge Fürst Nils Hallberg |
Originalmusik | Charles Redland |
Produktionsbolag | Artfilm, Sandrews |
Premiär | 1957 |
Speltid | 92 minuter |
Land | Sverige |
Språk | Svenska |
IMDb SFDb Elonet |
Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt är en svensk långfilm från 1957 i regi av Olle Hellbom, med manus av Astrid Lindgren efter hennes egen bok, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt. I huvudrollerna ses Leif Nilsson, Sven Almgren och Birgitta Hörnblad.
Det är sommarlov och Anders, Kalle och Eva-Lotta är riddare i Vita Rosen som kämpar mot Sixten, Jonte och Benka i Röda Rosen om Stormumriken. När Eva-Lotta ska klättra upp på ett tak hos procentaren gubben Gren klättrar hon förbi hans fönster och får höra ett upprört samtal Gren har med en man om reverser. Några dagar senare springer hon på mannen igen precis innan hon hittar Gren död. Eva-Lottas vittnesmål är alltså mycket viktigt då polisen inte lyckas gripa mördaren.
Filmen är inspelad i Trosa, Södermanland och filmens ruinen är Anderviks kalkbruk i närheten. Filmfotograf var Stig Hallgren. Filmen hade premiär 7 december 1957 på biograf Astoria i Stockholm.
Filmen var Hellboms första långfilm och många kritiker gav honom beröm. Dagens Nyheters kritiker skrev: "Så friskt, så roligt och spännande återger han Astrid Lindgrens berättelse om den mördade procentaren att man önskar att flera av dem som gör thrillers för vuxna kunde lösa avvägningsproblemet lika elegant."[2]
Aftonbladets kritiker menade att: "Olle Hellbom klarade sin debut som långfilmsregissör med den äran."[3] Kanske den viktigaste kritiken till Hellbom var att Astrid Lindgren var helt nöjd.