Ola Hansson

För liknande namn, se Ola Hansson (olika betydelser).
Ola Hansson
PseudonymRunmar
Född12 november 1860
i Grönby socken Skåne, Sverige
Död26 september 1925 (64 år)
Büyükdere vid Bosporen, Turkiet
YrkeFörfattare
Journalist
NationalitetSverige Svensk
Språksvenska och tyska
Verksam1884–1925
DebutverkDikter (1884)
Namnteckning

Ola Hansson, född 12 november 1860 på rustgården i Hönsinge i Grönby socken på Söderslätt (idag i Trelleborgs kommun), Skåne, död 26 september 1925 i Büyükdere vid Bosporen, Turkiet, var en svensk poet, författare, journalist och kritiker. Hansson ingick 1889 äktenskap med Laura Mohr, som författare känd under pseudonymen Laura Marholm.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Ola Hansson föddes som yngste son i en välbärgad lantbrukarfamilj i Hönsinge 1860 (till syskonskaran hörde också blivande rektorn Nils). Han läste på Katedralskolan i Lund tillsammans med sin släkting filosofen Hans Larsson som han umgicks flitigt med. Under pseudonymen "Runmar" började gymnasisten Hansson 1880 att skriva i tidningen Nya Skåne. År 1881 avlade han mogenhetsexamen och skrev in sig som student vid Lunds universitet, där han bara ett år senare (1882) avlade filosofie kandidatexamen.

Diktdebuten kom med Dikter 1884 och hans förläggare var Hans Österling som var far till Anders Österling. Hansson knöt i samband med det litterära kontakter bland annat med Herman Bang i Danmark och med Axel Lundegård och Victoria Benedictsson i Stockholm, där han prövade sig fram som skribent, bland annat i Aftonbladet. 1886 var Hansson tillbaka i Skåne där han lärde känna Stella Kleve; han besökte även Schweiz, Italien och Tyskland. Tillsammans med Lundegård, Benedictsson och Kleve grundade Hansson litteratursällskapet Det Unga Skåne.

Minnessten vid rustgården i Hönsinge i Grönby - Ola Hanssons födelsehem. Porträttrelief gjord av Ivar Ålenius-Björk.

År 1887 utkom Hanssons berömda verk Sensitiva amorosa som orsakade skandal i pressen, vilket sårade Hansson djupt och gjorde honom fientligt inställd till svensk litterär kritik och som även påverkade hans val att lämna landet 1890. 1888 träffade han sin blivande hustru Laura Mohr hos Georg Brandes i Köpenhamn. De inledde en brevväxling och gifte sig borgerligt i Köpenhamn efter en semester på Koster 1889.

Tillsammans flyttade de till Holte och planerade där att ta sig till Tyskland för att där göra gemensam litterär lycka. Den 7 februari 1890 flyttade de till Berlin där de stannade i tre månader för att sedan bege sig via Paris och Meudon till St. Légier vid Vevey i Schweiz. Där stannade paret från augusti 1890 till mars 1891. Den 8 september 1890 föddes sonen Ola Hansson jr. Under tiden hann Hansson bli den store Nietzsche-introduktören i Tyskland [källa behövs] och fortsatte sitt övriga författarskap, bland annat Resan hem som var färdigskriven 1892 (men inte publicerad förrän 1894).

I mars 1891 försökte paret leva i Skåne (Skurup) med tanken att stanna, men reste redan i juli till Mohrs familj i Riga och sedan vidare till Berlin där de bosatte sig i Friedrichshagen. Han var litterärt produktiv, och blev snabbt berömd i Tyskland. 1892 var både Hansson och Marholm auktoriteter i den tyska pressen. August Strindberg besökte samma år parets hem, som blivit en samlingspunkt för tidens unga författare. Strindbergs visit blev katastrofal och vänskapsbanden mellan Hansson och Strindberg bröts definitivt.

1893 flyttade paret till Schliersee i Oberbayern där de stannade till 1899. Båda makarna var litterärt produktiva, men började tillsammans utveckla paranoida drag och sinnesförvirrade utfall i samband med att deras ekonomi blev allt mer katastrofal. Makarna konverterade 1898 till katolicismen och lämnade i april 1899 kvar sonen Ola i Schliersee för skolgång i sju år medan de själva flyttade till München. I München var båda makarna mycket produktiva, men utvecklade samtidigt en ömsesidig alkoholism och stegrande paranoida drag - något som fick Mohr att tvångsinterneras den 11 april 1905 som "samhällsfarlig" med diagnosen "svårartad paranoid psykos" som hon ansågs ha introducerat Hansson i. Hansson gjorde vad han kunde för att få sin hustru fri och lyckades med det i september samma år. I samband med detta förvisades paret från Bayern i tre år.

Paret flyttade efter 1905 runt i Europa med några längre stopp i Meudon 1909–1916 och i Berner Oberland i Schweiz 1916–1918. Under denna tid fick Hansson ett statsstipendium förmedlat av Svenska akademien och blev även förste mottagare av Frödingstipendiet 1913. Under denna tid skrev Ola Hansson ett flertal förvirrade brev till svenska institutioner, bland annat till Esaias Tegnér d.y. i Svenska akademien vari han krävde nobelpris för sig själv och sin hustru.[1]

” Nu skall väl ni skåningar ha in Ola Hansson också?[2] „
– Verner von Heidenstam raljerar över Hansson på ett möte med Svenska akademien enligt Anders Österling i Minnets vägar

1919 flyttade familjen till Espergærde i Danmark för att bevaka utgivningen av Hanssons Samlade skrifter och 1921 bodde de ett tag i Mölle i Skåne innan de snabbt reste söderut i februari 1922.

Mellan 1922 och 1924 tog sig familjen via Schweiz, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Grekland till Büyükdere norr om Konstantinopel. Hansson hann 1925 utge Psyke och hemma innan han dog den 26 september samma år, antagligen i sviterna av brusten blindtarm. Hans stoft fördes från Turkiet till Lund där det gravsattes under högtidliga former på Norra kyrkogården den 28 maj 1926. Laura Marholm med son flyttade efter begravningen till Lettland. Ett minnesmärke har rests vid Hanssons födelsehem i Hönsinge. Hans namn står inskrivet på balkongen i Stora salen i AF-borgen i Lund.

Ola Hansson gav Vilhelm Ekelund och Anders Österling viktiga intryck. Hjalmar Gullbergs avhandling handlade om Ola Hansson.

Författarskap

[redigera | redigera wikitext]
Ola Hanssons gravsten på Norra kyrkogården i Lund[3]
Notturno
Ur dikten Notturno 9
De öde skogarne
stå så stumma.
De vida markerna
ligga skumma.
Som luften molngrått
är insjöns vatten.
Nu lutar jorden
sin kind till natten.

I Hanssons debutarbete Dikter (1884) samt ännu mer i hans diktsamling Notturno (1885) och prosaskisserna Sensitiva amorosa (1887, 2:a uppl. 1902; på tyska 1892) finner man ett mystiskt försjunkande i sensationer och stämningar, ett utomordentligt stegrat känsloliv, som i sin pessimistiska färgning, sitt starka intryck av "livsångesten" är starkt påverkad av franska förebilder som Baudelaire och Paul Bourget. Den skånska slättnaturen är i hans dikter många gånger återgiven med skarp och känslig iakttagelse. Hans första dikter utgick i viss mån från den skånska hembygdstonen i A.U. Bååths diktning, men är av mera melankolisk och melodisk art; senare gjorde sig J.P. Jacobsens inflytande gällande i Hanssons stil och språk, som bibehållit starka danismer.

I Hanssons novellistiska arbeten Parias (Fatalistische geschichten, 1890; på danska Skæbnenoveller, 1890), Alltagsfrauen (1891; 2:a uppl. 1896), Kärlekens trångmål (1892), romanerna Från Ester Bruce (1894; Fru Ester Bruce, 1900) och Vor der ehe (1895; på norska För giftermålet; på svenska Före giftermålet, 1901), Im huldrebann (1895), Meervögel (1895), Der weg zum leben (1896; Vägen till lifvet", 1896), romanen Der schutzengel (1896) och Nordisches leben framlyser överallt hans utmärkande naturbestämdhet; personerna tänker och talar ofta som författaren själv, men han gör många intressanta iakttagelser och fängslar genom såväl psykologiskt djup som innerlig och skiftrik stil.

I Tyskland, där Hansson tillkämpat sig en självständig ställning, har han dock kanske gjort sig mera bemärkt som eminent essäförfattare. Redan i Literära silhouetter (1885) visar han upp han några av en kritikers viktigaste egenskaper, vilka mer moget framträder i hans Das junge Skandinavien (1891), Seher und deuter (1893, 2:a uppl. 1895; danska Tolke og seere, 1893), Friedrich Nietzsche (1895). Nietzsches lära påverkade Hanssons personlighet starkt en period, och han gjorde sig till tolk särskilt för den intelligensaristokratiska åskådning, vars apostel Nietzsche på den tiden var. Det distanserade honom från hans kusin Hans Larsson som inte kunde fördra de nietzscheanska idealen.

Samtidigt gjorde Hansson front mot naturalismen och materialismen, med vilken hans mystiska läggning i grunden ägde föga samband (Kåserier i mystik, 1897); emellertid är hans polemiska självbiografiska roman Resan hem (1895; "Rejsen hjem", 1894) snarast hållen i 1880-talets naturalistiska stil, liksom En uppfostrare (1901). Vidare kan nämnas de originella små prosadikterna Ung Ofegs visor (1892). 1901 sammanfattade Hansson ett urval ur sitt egenartade skaldskap i den retrospektiva samlingen Dikter på vers och prosa 1884-1901.

Efter en genomgången inre kris, som för någon tid förde honom in i katolicismen, utgav han 1906 Det förlofvade landet, en samling dikter, som dels omfattade satiriska utfall, dels ömma hemlandstoner; 1907 Nya visor, i vilka han sammanfört skånska hembygdsdikter, dikter om tysk alpnatur och franska intryck; och 1908 På hemmets altare. 1907 erhöll Hansson ett av svenska statens treårsstipendier för utmärkta vitterhetsidkare.

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]

Skönlitteratur

[redigera | redigera wikitext]

Varia

[redigera | redigera wikitext]

Samlade upplagor och urval

[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Holm, Ingvar, Ola Hansson. En studie i åttitalsromantik (Malmö 1957), opag.
  2. ^ Österling 1967, s. 227.
  3. ^ ”kulturgravar Norra kyrkogården Lund, Ola Hansson kyrkogården Lund”. http://www.kulturgravar.se/6_01_503_25.html. Läst 28 oktober 2023. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Ahlström, Stellan, Ola Hansson (Stockholm 1958)
  • Ahlund, Claes, Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa (Uppsala 1994)
  • Antonsson, Görgen, förord till brevurvalet Man skriver om himmelriket när man har helvetet inom sig (Bakhåll, 1990), s. 5-12
  • Ekelund, Erik, Ola Hanssons ungdomsdiktning (diss. Helsingfors 1930)
  • Fuchs, Robert, Ola Hansson - Antisemitismus und Kritik an der Moderne : das geistige Klima im deutschen Kaiserreich um die Jahrhundertwende (Berlin 1997)
  • Holm, Ingvar, Ola Hansson. En studie i åttitalsromantik (diss. Lund 1957)
  • Hume, David Raymond, The German literary achievements of Ola Hansson 1888-1893 (Diss. Lexington, Kentucky 1972)
  • Ljung, Per Erik, "'Vingarna äro färdiga' – Ola Hanssons Notturno", efterord till Notturno (Bokförlaget Ymer, 2020).
  • Levander, Hans, Sensitiva amorosa. Ola Hanssons ungdomsverk och dess betydelse för åttiotalets litterära brytningar (diss. Stockholm 1944)
  • Levander, Hans: Ola Hansson i Svenskt biografiskt lexikon (1969–1971)
  • Månesköld-Öberg, Inger, Att spegla tiden - eller forma den : Ola Hanssons introduktion av nordisk litteratur i Tyskland 1889-1895 (diss. Göteborg 1984)
  • Månesköld-Öberg, Inger, Ola Hanssons livsdikt : om mottagandet i Sverige och det sena författarskapet (Stockholm 1998)
  • Månesköld-Öberg, Inger, Ola Hanssons Rustgården : en analys (Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg 1993)
  • Niemirowski, Wienczyslaw A., Der Schriftsteller Ola Hansson in Berlin 1890-1893 : Untersuchungen zu literarischen Wechselwirkungen zwischen Skandinavien und Deutschland (Lublin 2000)
  • Sjöblad, Christina (red.), Blick och rum hos sekelslutets flanörer : Laura Marholm och Ola Hansson (Lund 1996)
  • Sprengel, David (1902). De nya poeterna: 80-talet : dokument och kåserier. Stockholm: Gernandt. sid. 403-417. Libris 8072767. https://runeberg.org/sdpoeter/ 
  • Widell, Arne, Ola Hansson i Tyskland : en studie i hans liv och diktning åren 1890-1893 (diss. Uppsala 1979)
  • Witt-Brattström, Ebba, Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm (Stockholm 2007)
  • Österling, Anders, Ola Hansson : minnesteckning (Stockholm 1966)


Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata