Triangulering är ett begrepp inom politiken som innebär att man i grundläggande politiska frågor söker finna en tredje position mellan den egna och den som motståndaren företräder för att på så sätt kunna locka den ofta avgörande gruppen väljare i det politiska mittfältet.
| ” | Trianguleringsstrategin handlar om att i centrala frågor – där den egna politiken är mindre uppskattad än motståndarens – närma sig motståndaren och inta en ’tredje ståndpunkt’ mellan den som motståndaren har och den man tidigare själv intagit. Triangulering är en modern variant på marginalväljarteoremet: partierna tenderar att utforma sin politik så att den framstår som attraktiv för den stora gruppen väljare som finns i det politiska kraftfältets mitt. | „ |
| – Tommy Möller[1] | ||
Begreppet triangulering myntades ursprungligen av Bill Clintons tidigare chefsrådgivare Dick Morris, som ett sätt att beskriva dennes strategi för att få Clinton återvald som USA:s president i 1996 års val.[källa behövs] Morris förordade en politik som var betydligt mer liberal/vänsterinriktad jämfört med det republikanska partiet, samtidigt som den i traditionella frågor skiljde sig från det egna demokratiska partiet.[källa behövs] Clinton beskrevs ha använt metoden främst när han började få svagt stöd i kongressen. Frihandelsavtalet NAFTA 1993 och reformeringen av socialbidragen 1996 är två exempel.[2]
Andra ledande politiker som framgångsrikt anses ha använt sig av triangulering är Tony Blair med ”New Labour” i Storbritannien.
Den främsta nackdelen eller risken med triangulering är att det gör den som använder sig av metoden öppen för angrepp om att vara principlös, en flip-flopper som ständigt byter åsikt. Detta var bland annat vad som drabbade demokraternas förlorande presidentkandidat John Kerry i presidentvalet i USA 2004.
"Svenska politiker liknar inte Bill Clinton
i det här avseendet, utan snarare
Bill och Bull."
— Erik Åsard, 2014[2]
"Två valrörelser på raken fyllda av
tomt trianguleringsprat är mer än
vad ens den mest politikintresserade
nörden står ut med."
— Erik Åsard, 2014[3]
Förutsättningarna för triangulering är generellt sett mindre i ett mångpartisystem (exempelvis Sverige) än i ett majoritetsvalsystem med två dominerande partier (exempelvis Storbritannien och USA), eftersom utrymmet för positionsförändringar brukar vara mindre i det förra fallet.[2] I Sverige brukar det istället handla om att lägga sig närmare sin politiska motståndare eller att överta dennes åsikt.[2] En annan faktor som gör att metoden är svår att använda i Sverige är att partierna är toppstyrda och att interna partiopinioner sällan kommer fram.[2] Erik Åsard menade 2014 att begreppet ofta används fel av svenska medier och att svenska politikers manövrar istället handlar om kopiering och efterapning.[3]
Att använda triangulering kan också vara svårt inom politiska partier som lägger stor vikt vid den interndemokratiska processen och kräver att partiets medlemmar står bakom förändringarna.[källa behövs]