Tactical Air Command
| Tactical Air Command | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Officiellt namn | Tactical Air Command |
| Datum | 1946–1992 |
| Land |  USA |
| Försvarsgren | USA:s arméflygvapen (1946–1947) USA:s flygvapen (1947–1992) |
| Typ | Huvudkommando |
| Efterföljare | Air Combat Command[1] |
| Högkvarter | Langley Air Force Base |
| Flygplan | |
| Attackflygplan | A-1 Skyraider A-7 Corsair II A-10 Thunderbolt II A-26 Invader A-37 Dragonfly AC-130 Gunship F-15E Strike Eagle F-105 Thunderchief F-111 Aardvark F-117 Nighthawk |
| Telekrigförings flygplan | EC-121 Warning Star E-3 Sentry E-8 Joint Star |
| Jaktflygplan | P-47 Thunderbolt P-51 Mustang F-80 Shooting Star F-82 Twin Mustang F-84 Thunderjet F-86 Sabre F-100 Super Sabre F-101 Voodoo F-104 Starfighter F-4 Phantom II F-15 Eagle F-16 Fighting Falcon |
| Spaningsflygplan | O-1 Bird Dog O-2 Skymaster OV-10 Bronco |
| Transportflygplan | C-47 Skytrain C-119 Flying Boxcar C-123 Provider C-130 Hercules |
| Helikoptrar | |
| Transporthelikoptrar | UH-1 Iroquois UH-60 Black Hawk |
| Spaningshelikoptrar | OH-23 Raven OH-6 Cayuse |
| Räddningshelikoptrar | MH-53 Pave Low MH-60 Pave Hawk |
Tactical Air Command (TAC, svenska: Taktiska Flygkommandot) var ett huvudkommando inom USA:s flygvapen. TAC bildades efter andra världskriget som en av huvuddelarna av USA:s arméflygvapen och, efter 1947 USA:s flygvapen. Kommandot avvecklades 1992 och dess rester uppgick i det nybildade Air Combat Command (ACC).[1]
Under kalla kriget utgjorde Taktiska Flygkommandot det amerikanska flygvapnets samlade taktiska slagkraft i form av attackflygplan. För att attackflyget skulle kunna verka ingick också jaktflygplan för att eskortera attackflyget och försöka uppnå luftherravälde.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Taktiska Flygkommandot bildades 21 mars 1946 för att upprätthålla balansen mellan strategiska flygstyrkor (bomb- och transportflygplan) och taktiska flygstyrkor (jakt- och attackflygplan).[1] Den 1 december 1948 underställdes det Continental Air Command, men Koreakrigets utbrott belyste det olämpliga i att binda de taktiska flygstyrkorna till den nordamerikanska kontinenten och Taktiska Flygkommandot blev återigen ett självständigt flygkommando.
De flesta flyginsatserna under Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget gjordes av Taktiska Flygkommandot. Även under Berlinblockaden och Kubakrisen gjordes betydande insatser.
Förband
[redigera | redigera wikitext]De huvudsakliga elementen i Taktiska Flygkommandot utgjorde av jakt- och attackdivisioner. Samtliga attackdivisioner i amerikanska flygvapnet ingick i Taktiska Flygkommandot medan jaktdivisioner också fanns inom Aerospace Defense Command fram till 1979 då det uppgick i Taktiska Flygkommandot . Flygnationalgardet är formellt inte en del av USA:s flygvapen, men förband ur Flygnationalgardet som ställts till flygvapnets förfogande av delstatsguvernören ingår i Taktiska Flygkommandot.
Även flygspaningsförband ingick i Taktiska Flygkommandot. Både radarspaningsflygplan som Boeing E-3 Sentry och E-8 Joint Star och taktiska spaningsflygplan som de RF-101 Voodoo som dagligen genomförde flygspaning över Kuba under Kubakrisen.
Innan Air Force Special Operations Command inrättades 1990 tillhörde flygvapnets specialförband också Taktiska Flygkommandot.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Tactical Air Command, tidigare version.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] ”Air Combat Command (USAF)” (på engelska). www.afhra.af.mil. Air Force Historical Research Agency, Department of the Air Force. https://www.afhra.af.mil/About-Us/Fact-Sheets/Display/Article/432046/air-combat-command-usaf/.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Tactical Air Command.
