Åke Ohlmarks

Åke Ohlmarks
Född3 juni 1911[1]
Kristianstads stadsförsamling[1], Sverige
Död6 juni 1984[1] (73 år)
Brescia[1], Italien
BegravdLimhamns kyrkogård[2]
Medborgare iSverige
SysselsättningSpråkvetare, historiker, filmregissör, filolog[3], universitetslärare, översättare[1], författare[1], religionsvetare[3]
ArbetsgivareGreifswalds universitet
Redigera Wikidata

Åke Joel Ohlmarks, född 3 juni 1911 i Kristianstad, död 6 juni 1984 i Crist di Niardo i Brescia i Italien, var en svensk religionshistoriker, författare och översättare. Han är idag känd som författare av böcker inom främst historiska ämnen, men även som översättare. Han har bland annat översatt Shakespeares dramer, islänningasagorna, Sagan om Ringen och Gormenghast.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Åke Ohlmarks var son till grosshandlaren Joel Ohlmarks och Anna-Lisa Larsson. Han studerade nordisk filologi och religionsvetenskap i Lund, och disputerade vid Lunds universitet 1937 på avhandlingen Heimdalls Horn und Odins Auge: Studien zur nordischen und vergleichenden Religionsgeschichte. Emellertid fick han inte docentbetyg på sin avhandling och blev därför utestängd från en akademisk karriär. I sin bok Doktor i Lund som gavs ut 1980 anklagar han uttryckligen Lauritz Weibull som satt i betygskommittén för att ha konspirerat och i sammansvärjning med andra akademiker i Lund sänkt betyget på hans avhandling. Weibull ville enligt Ohlmarks underkänna avhandlingen helt.[4] Inte heller den 1939 publicerade boken Studien zum Problem des Schamanismus resulterade i docentur.

Ohlmarks arbetade som lektor i svenska vid Tübingens universitet i Tyskland mellan 1933 och 1934, Reykjavik på Island mellan 1934 och 1935 samt i Greifswald i Tyskland mellan 1941 och 1945. 1944 grundade Ohlmarks ett religionsvetenskapligt institut i Greifswald tillsammans med den tyskkristne teologen Wilhelm Koepp.[5] Han lämnade Greifswald och återvände till Sverige ett par veckor innan Sovjetunionens armé intog staden under andra världskriget.

Under 1950-talet arbetade Ohlmarks som manusansvarig på företaget Europafilm. Senare arbetade han som översättare och författare fram till sin död. Ohlmarks översatte bland annat Shakespeare, Dante, Koranen, Nostradamus profetior, dikter från poetiska Eddan och de svenska landskapslagarna till modern svenska.

Som översättare gjorde sig Ohlmarks känd för sitt ofta ganska fria förhållningssätt till originaltexterna.[6] Gunnar Jarring konstaterar i Svenskt Biografiskt Lexikon att Ohlmarks sinne för vetenskaplig noggrannhet inte var särskilt utvecklat, och att hans omfångsrika produktion därför måste läsas med ett försiktigt och kritiskt öga även när det gäller sakuppgifter.

I en artikel i tidskriften Lundagård attackerade Ohlmarks 1933 vänstersinnade och liberaler vid universitetet, och framhöll istället "de handlingskraftiga tyskarna". Under andra världskriget var han verksam i Tyskland. I sitt samarbete med nazisterna tvingades han till eftergifter, men försökte samtidigt behålla sin akademiska integritet. Den tyske historikern Dieter Langewiesche beskriver ett sådant förhållningssätt som vanligt bland akademiker i dåtidens Tyskland. Den svenske historikern Andreas Åkerlund beskriver Ohlmarks position som en blandning av "anpassning, samarbete och okunnighet".[7] I senare verk hävdar Ohlmarks indirekt att han tagit avstånd från nazi-Tyskland i och med den tyska ockupationen av Danmark och Norge.[8] Några spår av antisemitism finns inte i Ohlmarks verk.[9]

Ohlmarks var gift 1941–1954 med Elsa Ingår Solveig Andersson, 1954–1957 och 1959–1967 med Letty Steenstrup och sista gången från 1969 med filosofie doktor Monica Hedwig Suter, som avled 1983.[10]

Studentikosa verk

[redigera | redigera wikitext]

När Ohlmarks var nyanländ student vid Lunds universitet upptäcktes hans begåvning för den speciella studenthumorn. Denna fick han till exempel tillfälle att odla i tillfällighetsdikter vid nationsfester, inte minst i den speciella lundensiska versformen Q-vers. Under åren 1932–1933 var han redaktör för studenttidningen Lundagård, där han fick tillfälle att visa sina talanger på Q-vers. Han deltog också i spexen, både som författare och aktör. Som författare medverkade han bland annat till Det gamla spelet om En Far och Drottningen av Saba.

Senare verk

[redigera | redigera wikitext]

Ohlmarks var en mycket produktiv författare med en lång rad publikationer inom olika ämnesområden, men den största delen av hans författarskap var naturligt nog centrerad kring hans egna specialområden, det vill säga religionshistoria, fornhistoria och nordiska språk. När det gäller religionshistoria fokuserade han redan i avhandlingsarbetet på asatron, och senare på schamanismen. Från senare år finns även skrifter om Egyptens gudar, om shiitisk islam, och om buddhism. År 1950 utkom ett stort standardverk i två band – Svenskarnas tro genom årtusendena. Till religionshistoriken anknyter även Ohlmarks intresse för det övernaturliga, vilket han ägnade en rad böcker åt. Under lektorstiden på Island fördjupades hans kunskaper i isländska, vilket ledde till översättningar, både Eddadikterna (Poetiska Eddan och Snorres Edda ), Konungasagorna och i början av 1960-talet alla islänningasagorna. Förutom översättningarna utkom även böcker om fornnordisk lyrik, eddadikterna och om de nordiska gudarna.

Ohlmarks skrev ett stort antal böcker om svenska och utländska kungligheter (inklusive en biografi över Gustaf V). Förutom ett antal självbiografiska verk, skrev Ohlmarks också en personligt färgad biografi över vännen Sten Broman. En mindre del av Ohlmarks böcker är skönlitterära, bland annat en serie böcker om Skåne med historisk anknytning. Han vann 1960 första pris i tävlan om stora skandinaviska romanpriset med romanen Ödesdygnet.

Översättningar

[redigera | redigera wikitext]

Storprojekt

[redigera | redigera wikitext]

Ett av Ohlmarks stora översättningsprojekt var den fornvästnordiska litteraturen. Där slutförde han översättningen av Eddadikterna i fyra band, delar av skaldediktningen i två band, Heimskringla, den första kompletta svenska översättningen av de isländska sagorna i fem band, och slutligen Snorres Edda. Ohlmarks översatte även Wulfilas Silverbibel, Den gudomliga komedin samt 27 av Shakespeares dramer.

Sagan om Ringen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Översättning av Sagan om ringen till svenska

Ohlmarks översättning av Sagan om Ringen följde äldre principer där idealet var att tolka originaltexten i en stil som var naturlig för en själv och för ens egen tid.[11] Även om översättningen först emottogs positivt, kom en del Tolkien-vänner att bli kritiska. Man menade att Ohlmarks tagit sig för stora friheter, och därigenom brutit med Tolkiens strama stil. En nyöversättning av Tolkiens verk gjordes 2004 av Erik Andersson och Lotta Olsson i en stil som är trognare originaltexten. Efter flera konflikter bl.a. med J.R.R. Tolkiens son Christopher, skildrade i boken Tolkiens arv (1978), tog Ohlmarks 1982 avstånd från Tolkien och utgav boken Tolkien och den svarta magin.

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]

Publikationer om religions- och fornhistoria

[redigera | redigera wikitext]
  • 1936: Isländska hov och gudahus, i: Bidrag till nordisk filologi tillägnade Emil Olson den 9 juni 1936, ss. 339–355.
  • 1936: Totenerweckung in Eddaliedern, i: Arkiv för nordisk filologi 52, ss. 264–297.
  • 1937: Heimdalls Horn und Odins Auge: Studien zur nordischen und vergleichenden Religionsgeschichte, Erstes Buch (I–II) Heimdallr und das Horn, Lund.
  • 1939: Studien zum Problem des Schamanismus, Lund.
  • 1939: Anmärkningar och genmäle angående Heimdall, i: Arkiv för nordisk filologi 54, ss 354–363.
  • 1939: Arktischer Schamanismus und altnordischer Seiðr, i: Archiv für Religionswissenschaft 36, ss 171–180.
  • 1941: Stellt die mythische Bifrost den Regenbogen oder die Milchstrasse dar? Eine textkritisch-religionshistorische Untersuchung zur mythographischen Arbeitsmethode Snorri Sturlusons, (Meddelande från Lunds astronomiska observatorium, Ser. II Nr. 110), Lund.
  • 1941: Das Grabschiff. Studien zur vorgeschichtlichen nordischen Religionsgeschichte, i: Zeitschrift für systematische Theologie 18, ss 150–158.
  • 1943: Studien zur altgermanischen Religionsgeschichte. 4 Aufsätze, Leipzig.
  • 1943: Die klassischen Isländersagas und ihr Ehrbegriff, i: Grundmann, Walter (Hg.), Die völkische Gestalt des Glaubens, Leipzig, ss 157–220.
  • 1944: Thomas Thorild als Vorläufer der neuzeitlichen Religionswissenschaft, Greifswald (tills. m. Lars Åkerberg).
  • 1944: Alt-Uppsala und Urnes. Untersuchung zur Entstehung der Dreischiffstabkirche und des ältesten germanisch-heidnischen Kulthauses, (Meddelande från Lunds astronomiska observatorium, Ser. II Nr. 115), Lund.
  • 1944: Alt-Uppsala und Arkona, in: Vetenskapssocieteten i Lund, Årsbok 1943, Lund, ss 79–120.
  • 1945: ”Toalettredskapen” och solreligionen under yngre bronsåldern, in: Fornvännen 40, ss 337–358.
  • 1946: Gravskeppet. Studier i förhistorisk nordisk religionshistoria, Stockholm.
  • 1947–1950: Svenskarnas tro genom årtusendena I–II, Norlin
    • Del 1: Hedendomen
    • Del 2: Missionstid och katolsk tid
  • 1947: Antiken och den äldre medeltiden
  • 1948: Europeiska färder och forskningar fram till "upptäckternas tidevarv"
  • 1948: Kristna skådare och skalder i vårt land. Från Petrus de Dacia och Birgitta till Hjalmar Gullberg och Johannes Collin
  • 1951: Svenska krönikan. Vår kulturhistoria. (tills. m. Nils Erik Bæhrendtz)
  • 1956: Snorre Sturluson, versakrobaten
  • 1962: Resa till Greklands gudar
  • 1962: Fornsvensk lyrik, FIB:s lyrikklubb
  • 1963: Resa till Egyptens gudar, Termac
  • 1963: Skånes äldsta hävder, Scania.
  • 1963: Hällristningarnas gudar_ En sammanställning och ett förklarningsförsök, Kronos.
  • 1963: Nya himlar jag skådar: Versparafras på Uppenbarelseboken, Gummessons
  • 1963: Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden saga, tro och myt, Bonniers
  • 1964: Det kulturhistoriska Sverige i bygd för bygd. Band 1: Sydsverige (Sveogöterna rike)
  • 1964: Resa till Israel: Landet som skapade Bibeln, Termac
  • 1964–68: Sveogöternas rike: Det kulturhistoriska Sverige bygd för bygd.
    • 1964: Sydsverige
    • 1965: Mellansverige
    • 1967: Svealand
    • 1968: Nordsverige
  • 1966: Hällristningar. (Pehr Hasselrot, foto)
  • 1967: Grottmålningar, Zindermans.
  • 1970: Gudatro i forntid, Gummesson
  • 1971: Svearna i saga och hävd, Rabén & Sjögren
  • 1971: Vikingarnas gudar
  • 1973: Sagan om Nibelungarna, Gebers.
  • 1974: Svenskarnas religion – Från istiden till våra dagar (med Berndt Gustafsson), Verbum
  • 1975: Fornnordisk ordbok
  • 1978: 100 svenska runinskrifter, Plus.
  • 1979: Vårt nordiska arv: Från 10 000 f.Kr. till medeltidens början, Stureförlaget.
  • 1981: Asasagan, LT:s förlag
  • 1981: Vikingatågen och runstenarna, Sjöstrands.
  • 1983: Fornnordiskt lexikon (2:a uppl. av "Fornnordisk ordbok").

Om kungar och härskare

[redigera | redigera wikitext]
  • 1956: Sveriges hundra kungar från Ynglingaätten till Gustav VI Adolf (red. C. Bernadotte och O. Wieselgren)
  • 1972: Alla Sveriges kungar
  • 1972: Våra kungar – från äldsta tid till våra dagar, Stureförlaget
  • 1973: Alla Sveriges drottningar, Gebers.
  • 1979: Alla Kinas härskare, Bonniers
  • 1979: Alla Irans härskare, Sjöstrands
  • 1979: Alla Sveriges prinsessor, AWE / Gebers
  • 1980: Alla Sveriges prinsar, AWE / Gebers
  • 1980: Alla Rysslands härskare, Bonniers
  • 1980: Stamträd över Europas furstehus, Bokförlaget Plus
  • 1983: Konungen är död. En tusenårskrönika om svenska monarkers slut, Corona
  • 1983: Gustaf V. Med folket för fosterlandet. Wiken

Skönlitteratur

[redigera | redigera wikitext]
  • 1960: Ödesdygnet. En roman om Ingjald Illrådes sista timmar. Stora Skandinaviska Romanpriset. Wahlström & Widstrand
  • 1961: Den allra trognaste konungen, Wahlström & Widstrand.
  • 1975–1980: Romanserie från Skånes vikingatid och medeltid 1–6, LT:s förlag
    • 1975: Konungariket Skånes undergång
    • 1976: Striden om strutkronan
    • 1977: Av skånekungars blod
    • 1978: Absalon. Skånes djävul.
    • 1979: Skånska riddersmän. Från Skåne och Danmark 1202–1332
    • 1980: Skåne åter kungarike – Från nordens medeltid 1330–1363
  • 1980: Dubbelörnen

Memoarer

[redigera | redigera wikitext]
  • 1951: Minnen från 20-talet i Malmö läroverk (i samlingsverket Sveriges studenter, huvudred. B: Söderberg)
  • 1957: Blygsam minnesbukett, Malmö nations skriftserie
  • 1965: I paradiset. Levnadsminnen I
  • 1970: Drömfabriken. Äventyr i filmens värld. Zindermans.
  • 1980: Doktor i Lund. En bok om akademiska intriger, Sjöstrands.
  • 1980: Efter mej syndafloden (Memoarer 1941–45). Greifswald–Berlin–Hamburg 1941–1945, Köping.

Tolkieniana

[redigera | redigera wikitext]
  • 1972: Sagan om Tolkien, Gebers
  • 1976: Tolkien-lexikon med allt från Alvhem till Örtplyte, AWE / Gebers
  • 1978: Tolkiens Arv
  • 1982: Tolkien och den svarta magin

Övernaturligt

[redigera | redigera wikitext]
  • 1963: Spökhistorier från alla länder
  • 1970: Nostradamus. Spådomar – Stjärntyderi – Orakel.
  • 1970: Övernaturligt – spökhistorier
  • 1971: Gengångare
  • 1973: Slottsspöken, Tidens förlag
  • 1974: Andar och dödmansgastar, Tiden.
  • 1979: Stjärnornas horoskop. En handbok i modern astrologi.
  • 1979: Den stora drömboken, Sjöstrands förlag.
  • 1979: Konsten att spå – i kort, i hand, i kaffesump och bly, Sjöstrands.
  • 1980: Spökhistorier från alla länder och tider.
  • 1981: Stjärnornas budskap

Spel och hobby

[redigera | redigera wikitext]
  • 1955: Det första frimärket. Om filatelistiska rariteter.
  • 1957: Frimärkena berättar – Europas historia i frimärksbilder, Medéns.
  • 1967: Mina hundar och andras jyckar, Zinderman
  • 1973: Korsordslexikon (flera upplagor och utgåvor)
  • 1978: 100 svenska myntgrupper, Plus
  • 1980: Rimordbok, Plus
  • 1983: Spelkort och kortspel, Sjöstrands
  • 1983: Stora frågesportboken
  • 1984: Korsordsbok, Nybloms förlag
  • 1984: Korsordsnyckel

Övrigt

[redigera | redigera wikitext]
  • 1947–51: Vår väg genom världen: De geografiska upptäckarnas historia. I–III (Med Leif Beckman)
  • 1953: Ohlmarks, Åke; Vera Siöcrona, Oscar Wieselgren (1953). Boken om Gamla stan: en jubileumsskrift. Stockholm: Förlagsaktiebolaget Boken. Libris 1445167 
  • 1954: Handelns historia i Sverige: En bokfilm.
  • 1962: Algeriet: Landet i brännpunkten, Tiden.
  • 1964: William Shakespeare: En introduktion, Prisma
  • 1965: Asiatiska visdomsord och sentenser
  • 1965: Suecia antiqua et hodierna, utgåva signerad Ohlmarks. Fem upplagor 1965-1978. Stureförlaget.
  • 1965: Resor i Danmark eller Leendets broderland
  • 1968: Vikningahumor, Bernces förlag.
  • 1969: Afrikansk visdom
  • 1969: Nobelpristagarna – En bokfilm, Stureförlaget
  • 1969: Skånsk-svensk ordlista, BoB (återutgiven som: Skånsk-svensk ordbok, 1978)
  • 1970: Rytm, klang, bild, rim: Svensk vers och versteknink från runmästarna till Karlfeldt, Bonniers.
  • 1970: Sista sucken: Vad stora och små människor sagt eller trotts säga vid sin död. Bok och Bild.
  • 1971: En bok om THX: Patienter och läkare berättar.
  • 1972: THX och makthavarna
  • 1976: Rexed och THX – en vitbok för åren 1972–1976
  • 1978: Ord som säger detsamma
  • 1980: Sjöstrands lilla musiklexikon, Sjöstrands
  • 1984: Boken om Sten Broman, Bernces.
  • 1984: Tidernas vansinnigheter, Carlssons förlag
  • 1985: Linnés hälsoörter.

Översättningar

[redigera | redigera wikitext]

Filmografi

[redigera | redigera wikitext]

Manus

[redigera | redigera wikitext]

Roller

[redigera | redigera wikitext]

Regi

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f] Åke J Ohlmarks, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 7665, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ Ohlmarks, Åke, Svenskagravar, läs onlineläs online, läst: 4 maj 2020.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jo20221169243, läst: 20 december 2022.[källa från Wikidata]
  4. ^ Ohlmarks, Åke (1980). Doktor i Lund. Stockholm: Sjöstrands Förlag. ISBN 91-7574-028-1 
  5. ^ Heinrich (1997).
  6. ^ Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000 (uppslagsord ”Åke Ohlmarks”).
  7. ^ Åkerlund (2008), s. 565–566.
  8. ^ Doktor i Lund, s. 184.
  9. ^ Åkerlund (2008), s. 561.
  10. ^ Svenskt biografiskt lexikon
  11. ^ Strömbom, Charlotte "God åkermark eller fet och fruktbar mylla? – Om Erik Anderssons och Åke Ohlmarks översättningar av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings" (29 januari 2009) i nättidskriften Vetsaga, ISSN 1654-0786, läst 29 januari 2009

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Heinrich, Fritz (1997), "Das religionswissenschaftliche Institut der Ernst Moritz Arndt-Universität Greifswald 1944–1945", i: Zeitschrift für Religionswissenschaft 5, ss 203–230.
  • Heinrich, Fritz (2002), Die deutsche Religionswissenschaft und der Nationalsozialismus. Eine ideologiekritische und wissenschaftsgeschichtliche Untersuchung, Petersberg.
  • Jarring, Gunnar: Ohlmarks, Åke Joel i Svenskt biografiskt lexikon , Band 28, sid 111–117, Stockholm.
  • Marell, Anders (1998), Åke Ohlmarks – schwedischer Lektor, Nazimitläufer und/oder Geheimagent?, i: Germanisten 1-3 Jg. 3, ss 93–100.
  • Åkerlund, Andreas (2006), "Åke Ohlmarks and the 'Problem' of Shamanism", i: Archaeus. Études d’Histoire des Religions/Studies in the History of Religions, Tome X, fasc. 1–2, s. 201–220.
  • Åkerlund, Andreas (2008), "Åke Ohlmarks in the Third Reich. A Scientific Career between Adaptation, Cooperation and Ignorance", i: Horst Junginger (ed.), The Study of Religion under the Impact of Fascism, Leiden, s. 553–574.
  • Åkerlund, Andreas (2010), Mellan akademi och kulturpolitik. Lektorat i svenska språket vid tyska universitet 1906–1945, Uppsala.

Webbkällor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata